Sverige vinner åttondelsfinalen mot Bulgarien i EM förra sommaren.
De har varit så nära flera gånger och precis bränt två matchbollar.
Det är den 28 augusti 2021 och det står 17–17 på resultattavlan i femte set. Kommer det en chans till att skriva historia för det här svenska landslaget?
Den bulgariska hemmapubliken i Plovdiv försöker lyfta sitt lag med tutor och ramsor.
Då stiger hon fram. Superstjärnan Isabelle Haak dundrar in en smash. Svensk poäng. Svensk matchboll. Svensk serve.
Det blågula blocket dämpar en hemmasmash. Haak får en chans att avgöra, men hennes smash blockas tillbaka på svensk planhalva.
Sekunder senare tvingas Haak agera passare och hennes pass når Alexandra Lazic på vänsterkanten som via det bulgariska blocket avgör matchen.
– Ingen trodde på det här på förhand. Ingen trodde på det. Men det svenska laget gjorde det och de gör det!, utbrister SVT:s kommentatorn Niklas Nord.
Det var en stor prestation bara att för första gången på 38 år kvala in till ett stort mästerskap på damsidan. Nu är det här blågula landslaget sensationellt i EM-kvartsfinal lett av en ung superstjärna i Isabelle Haak.
Sveriges mästerskap tar slut tre dagar senare när laget gör en modig insats mot Nederländerna, men ändå förlorar i tre raka set.
Tränaren som under många år lägger en grund för den här framgången och lyfter upp en 14-årig Haak i landslaget är närmare än du tror. Hon bor nu i Norrbotten.
Hundarna Caesar och Gaius, båda av rasen irländsk setter, hälsar glatt vid den moderna stugan vid vägens slut. Här är det bara några meter till den fina sjön Stenträsket och 300 meter till skoterspåret. Och i bakgrunden berget som verkar bestämma över allting i hela trakten.
Det är lätt att förstå att skånska Tina Celinder-Nygren och hennes man Matts Nygren, från Lycksele, här har hittat ett paradis utanför Arvidsjaur.
De har ägt stället sedan 2004. Det var en stuga de inte kunde låta bli att köpa när de fick chansen.
Celinder-Nygren är då på väg att lämna Katrineholm, där hon redan vunnit ett SM-guld, för Engelholms volleybollsällskap i Ängelholm i Skåne.
– Egentligen var det att vi letade efter ett fritidsboende som var på ett annorlunda sätt än det liv vi levde. Vi har alltid gillat vintern, skidor och skoter. Sen har vi alltid haft fågelhundar, så innan jagade vi mycket, säger Tina Celinder-Nygren.
När hon tar över Engelholms damlag 2005 finns stugan ganska nära ändå.
– Biltestverksamheten gjorde att det gick direktflyg från Köpenhamn upp hit på vinterhalvåret. Så det innebar att om vi spelade en veckomatch på en onsdag eller torsdag, och hade spelledigt under helgen, då kunde jag släppa det. Åka på fredagen och komma ner till måndagen igen. Då kunde man nyttja det på vintern också, trots att volleybollen hade säsong då.
Numera driver hon ett hälsoföretag där hon bland annat hjälper folk med rehabilitering. Celinder-Nygren jobbar inte med volleyboll längre, men vi ska återkomma till det.
Pajala IF chockade hela volleyboll-Sverige 2000 när laget gick upp i elitserien.
Pajala volleyboll tar hela idrotts-Sverige med på en sagoresa när klubben 2000 sensationellt går upp i elitserien. Arvidsjaurs damer kvalar till högsta serien 1980.
Länet har fostrat profiler som Niclas Tornberg och Jonas Svantesson.
Men det var då det.
– Tyvärr är Norrbotten snudd på en vit fläck på kartan. Det går jättebra för volleybollen annars, säger Paul Engström som är föreningsutvecklare på volleybollförbundet.
Den här säsongen finns det bara ett norrbottniskt seniorlag kvar i seriesystemet. Det är Lule volleyboll som har ett herrlag i division 2.
Engström, bördig från Gällivare, säger att förbundet inte har gjort någon analys av varför sporten har tappat i Norrbotten.
– I grunden är det så att det måste vara människor som tycker att det här är kul och som bedriver verksamhet. Då är det jättesvårt när det inte finns verksamhet. Det är lättare att bli fler där det finns verksamhet, än att starta upp där det inte finns.
Volleyboll är en av världens största sporter, men i Sverige har den alltid varit liten. Landslagsverksamheten har ofta bedrivits med coacher som samtidigt tränar klubblag.
Tina Celinder-Nygren kommer in i landslagsverksamheten 1994 och är kvar där i mer än 20 år. Hon jobbar på uppdrag av förbundet och är från 2007 förbundskapten för damlandslaget i åtta år.
Det är en verksamhet med små medel, men hon brinner hela tiden för att ha en röd tråd i den.
– Man fick slåss så himla hårt för det och ro ihop det på en budget som knappt innehöll några pengar alls. Ibland upplevde jag det också att det var negativt att man hade haft en samling.
Under sin första säsong i Engelholm tog Celinder-Nygren, med bucklan i hand, ett efterlängtat SM-guld.
I Engelholm är hon coachen som gör EVS till svenska mästare redan första säsongen 2005/06 och puttar bort storklubbarna Örebro och Vallentuna (Elverket).
Det blir ett guld till i Skåne och efter den åttonde säsongen vill klubben ha kvar henne. Men Celinder-Nygren väljer att inte fortsätta i Engelholm efter våren 2013.
Hon har i flera år haft en stående inbjudan att åka och studera japansk volleyboll ingående under några månader.
– Jag hade tackat nej flera gånger, då kände jag bara att om inte det här ska rinna ut i sanden måste jag ta ett break för att kunna göra det och få se den ligan. Då tog jag det beslutet.
Japanbesöket varar i lite mer än två månader och när hon inte har ett klubblag att coacha flyttar hon och maken Matts permanent till stugan i Arvidsjaur.
Isabelle Haak är bara 23 år, men redan en superstjärna inom volleybollen.
Under tiden i Engelholm leder Tina Celinder-Nygren ett av Sveriges bästa lag, EVS har 88 i vinstprocent under hennes åtta säsonger. Men där finns också svensk volleybolls framtid.
Hon har sett supertalangen Isabelle Haak leka volleyboll i många år. Våren 2014 lyfter Celinder-Nygren upp 14-åringen i landslaget och låter henne debutera där innan Haak spelat i högsta serien för Engelholm.
– Hon hade gjort så mycket och dessutom tror jag att jag hade, om jag inte minns helt fel, ett gäng på fyra eller fem spelare som det var väldigt lätt att haka i henne och Anna (Isabelles äldre syster). Jag hade sex spelare i den 14 spelare stora truppen som verkligen var det yngre gardet. Då är det väl perfekt om svansen kan få vara med hela vägen inför det som komma skall. Sedan behövde hon det, säger hon och fortsätter:
– Den samlingen fick hon göra allt. Hon fick hoppa lite center, hon fick hoppa lite vänsterkant, lite högerkant. Bara för att få vara med och prova allt.
Vad säger du om Isabelle Haak idag?
– Hon är en av de största idrottarna vi har haft och hon är egentligen bara i början. Världen vet vem hon är. Sverige vet lite grann.
Tina Celinder-Nygren.
Ett och ett halvt år senare känns genombrottet nära för det unga landslaget där systrarna Haak och tvillingarna Alexandra och Rebecka Lazic är framtidsnamnen.
Men då blir det bara tyst från förbundsledningen. Celinder-Nygren får inte veta om hon ska vara kvar som förbundskapten.
– Vi pratade inte så mycket. Det var också nån slags kutym så fort man skulle prata om obehagliga saker. Det var tyst. Jag hade ändå ställt frågan under alla de här åren: Vill ni att jag ska fortsätta och ska vi ha en samling? Eller vill ni gå en annan väg? Jag har alltid varit öppen med hur vi ska göra. För det viktiga har varit att det finns ett program för damsidan. Det har varit det viktigaste för mig. Inte om jag är där eller ej.
Hur slutade det?
– Vi hade väl egentligen ett uppdrag som bara fortgick utifrån det inte kom några beslut.
Du fick inte reda på vad som skulle hända?
– Både och. Men inte i klartext.
Hur kändes sånt?
– Utifrån hela den resan jag har gjort: helt okej. Det är bara tråkigt att vi inte kan jobba tillsammans. Det är det enda. I stället för att man ska uppfinna hjulet igen och igen och igen. Självklart om man byter på coachstaber att de måste få göra sitt. Men de måste ändå finnas: ”här har vi vår bas och det här kan vi utgå ifrån. De här kontakterna har vi använt oss av. De här möjligheterna finns”.
Tina Celinder-Nygren leker med sina två engelska settrar Caesar och Gaius.
Under intervjun pratar Tina Celinder-Nygren om avvänjning från volleyboll. Men hon har inte släppt sporten hon älskar.
I oktober var hon i väg och såg en vecka av dam-VM i Nederländerna. När det fanns verksamhet i Arvidsjaur och Glommersträsk hjälpte hon till där och hon har hållit i några regionala läger och kurser.
Det har förstås funnits några tränarerbjudanden sedan hösten 2016.
– Men inget som egentligen har varit så pass bra att jag känner att behöver gå av avvänjningen skulle jag nästan vilja säga. Det har varit tillräckligt bra. Men det har inte varit det där, säger hon och knäpper med ett finger.
– Det har inte handlat om ett miljardkontrakt med Juventus, säger hon och skrattar.
Att hålla sig helt borta från volleybollen, det går nog inte.
– Man får bestämma sig om hur man håller koll på det och vad jag tycker är roligt att titta på. Vad jag vill se. Då när jag slutade tyckte jag det var jätteskönt att åka i väg och se Champions League för herrar. Det var så himla skönt att se herrvolleyboll för då kunde jag bara njuta av spelet. Så fort jag åkte i väg och titta på något som hade med damer att göra så kickade arbetshjärnan i gång. ”Det här behöver jag få koll på och det här skulle kanske vara möjligt för svensk damvolleyboll att jobba sig fram till”. Då blev det arbete direkt.
Kan du känna nån känsla när du ser damlandslaget, att det kunde ha varit du som varit förbundskapten för dem nu?
– Det spelar ingen roll. Det viktiga är att de har ett bra program och att de driver det framåt. Nu har de spelat sig till nästa EM-chans. När jag har pratat om de här grejerna har jag pratat med hur viktigt det är inte bara vid OS 2024, utan 2028 och 2030. Det handlar om de årgångarna som ska fylla på så som Bella och Anna gjorde när jag var med. Nu är det viktigt att fylla på där så att vi kan behålla nivån. Då måste man som förbundsfolk och klubbtränare tänka på vad man gör med de åldrarna nu.