Pajala IF blev hela Sveriges poplag i volleyboll när man tog steget upp i elitserien under våren 2000. Då var laget humlan som inte förstod att man egentligen inte kunde flyga.
– Det var aldrig meningen att vi skulle gå upp. Aldrig i livet, säger volleybollnestorn Hans Ylipää.
1999 bestämde sig klubben för att göra en sista bejublad säsong. Det handlade kanske inte så mycket om att vinna matcher utan mera bjuda sin supportrar runt om i Sverige på något fint.
– Vi bestämde oss för att bjuda på en sista föreställning, säger Ylipää.
– Det kändes som om att vi var som Gyllene Tider som slutade en gång per år.
Men?
– Niclas Tornberg som hade tagit SM-guld med Sollentuna flyttade till Piteå och hade tänkt lägga av.
Då ställde Ylipää frågan till den internationellt meriterade Tornberg om han inte ville spela med sin moderklubb Pajala IF.
Och svaret kom ganska så snabbt.
– Ett år kan jag väl spela, sa Tornberg.
Efter att det stod klart att Tornberg skulle spela med Pajala så följde en tidigare lagkamrat till honom med. Det var Magnus Holmström som hade spelat med Tornberg i IKSU (Umeå) och tagit SM-guld där.
– Helt plötsligt så hade vi två elitseriespelare i laget, säger Ylipää och förklarar att man då och där bestämde sig för ett sista år i seriesystemet.
Det fanns dock ett par saker som var viktiga.
En sak var att det skulle finnas en bastu på varje hotell som man bodde på under den säsongen.
Säsongen startade och ganska snart skulle det visa sig att laget som spelade på sista versen var seriens bästa lag.
När förstod ni hur bra ni var?
– Nja det vet jag inte, men hornen växte i pannan för varje match. Att vi skulle vinna serien var väl väntat, men sedan skulle det spelas ett elitseriekval. Då tänkte jag att det kommer vi ju inte att fixa.
Pajala gick rent i serien och helt plötsligt var det dags för elitseriekval.
– Det var som om att hela byn helt plötsligt levde upp. Folk började snacka om volleyboll och vi kände bara "Ta det lite lugnt nu" det blev lite Åshöjdens BK runt oss.
Förkvalet började med att Pajala vann knappt borta mot Karlstad och då var kvalserien väldigt nära.
Men i returen blev sista setet en riktig nagelbitare som inte lämnade någon oberörd.
– Det stod 19–19 i avgörande set och alla visste att de som vann setet skulle gå till den avslutande kvalserien. Först servade Karlstad ut och vi fick matchboll. På våran efterföljande serv så smashar de ut och segern var klar.
Ett par veckor senare startade kvalserien där motståndarna hette Ymer (Borås) och Göteborg.
– Helt plötsligt så stod vi inför ett avgörande kval.
Kvalserien startade med två hemmamatcher för Pajala. Hemmalaget vann bägge matcherna.
– Ymer kom från Elitserien och var givetvis favoriter, men vi vann även mot dem, säger Ylipää och skakar på huvudet.
Trots de två inledande segrarna så var det inte helt klart vilka lag som skulle ta steget upp. Efter att de två andra lagen vann varsin match så var manegen krattad för tornedalingarna.
– Det fanns väl en teoretisk risk att vi skulle missa avancemang. Samtidigt visste vi att vi hade vunnit allt under säsongen och vi bestämde oss för att gå rent även under den sista helgen.
Pajala åkte till Borås och säkrade elitserieplatsen efter seger mot Ymer inför en jublande (?) publik.
– Det var lite lustigt, men fotbollsallsvenskan var igång och Elfsborg hade hemmamatch. De som satt på läktarna på vår match var 20 vilda pajalabor, skrattar Ylipää.
Även om elitserieplatsen var säkrad så återstod det en sak att uppfylla. Det var att laget skulle gå rent genom hela säsongen.
– Vi åkte från Borås till Göteborg och vi hade bokat ett fint hotell mitt i stan som heter Eggers. När vi kom till hotellet så började vi söka bastun, men upptäckte att det inte fanns någon. För första gången den säsongen bodde vi på ett hotell utan bastu.
Om det var avgörande för hur det gick under söndagen låter vi vara osagt, men enligt Ylipää så fanns det en koppling.
– Vi förlorar för första gången den säsongen.
Inför säsongen hade laget bestämt sig för att det var sista säsongen helt plötsligt för första gången kvalificerat sig för elitserien.
Med elitseriebiljetten i handen så fanns det en viktig sak att göra.
Det var att få de stora stjärnorna Niclas Tornberg och Magnus Holmström att spela ett år till. De tackade ja ganska snabbt.
Så kom den efterlängtade premiären.
– Våran hemmaborg var upptagen när vi skulle spela första matchen. Det var Römppädans och vi tvingades spela här (Rian). Vi fyllde arenan med lastpallar och parkbänkar och vi lyckades skapa plats för 500 personer, säger Ylipää innan han fortsätter:
– Vi förlorade premiären med 1–3, men allt annat var jättelyckat. Det var lapp på luckan och alla var glada.
Det blev också draget på läktarna i Pajala som man skulle komma att snacka om runt om i Sverige. Det som uppstickarna från norr bjöd på hade aldrig skådats inom volleybollen.
– Det var en stämpel för hur roligt det kunde vara på en volleybollmatch. Det var något helt unikt i Sverige.
Efter elitseriepremiären så handlade det inte om att gå hem och slicka såren.
– Dagen efter vår match så skulle det vara gymnastik i hallen så vi fick ju börja bära parkbänkar i matchstället.
Efter en tung start på säsongen där laget tvingades ta några förluster som kom den historiska vinsten i november.
– Vi mötte Habo hemma i Pajala och vann. Det blev som en febertopp och gav ny skjuts till intresset i Pajala.
Var det bara roligt i elitserien?
– Det var så oerhört mycket jobb. Vi var väl inte så många som drog det stora lasset här på hemmaplan. Jag är glad att jag hade en arbetsgivare (Pajala Kommun) som var förstående.
Ända fram till lagets sista match i elitserien så levde hoppet.
– Inför sista matchen så stod det klart att om vi vann mot IKSU hemma så skulle vi gå till kvartsfinal, men förlorade vi så skulle vi åka ut. Det blev förlust.
Vad hände med laget efter att ni åkte ut?
– Vi spelade året efter i division ett fast det var bara fyra lag i serien. Det var ju inga matcher vi tyckte var roligt att spela för vi hade ju ett bra lag och de andra lagen var mest småkillar.
Då var man också nära slutet på hela sagan.
– Efter ett år i ettan så försvann Pajala IF. Så för 18 år sedan försvann vårat lag och i dag så finns bara Bastudrängarna kvar.
Det som hände vintern 2000/2001 var inget annat än ett starkt bevis för vad byamentalitet kan ställa till med.