Krönika: Det kan inte bli grymmare

Fem poängs skillnad på fem finaler. Fyra bortasegrar av fem möjliga. En sista match som avgjordes under den sista halvminuten.Visby fick sitt guld till slut. Eller tog det. Eller vad som helst. På ett sätt känns det rätt, riktigt och rättvist men det är svårt att se det klart och nyktert just nu. Jag har svårt. LBBK-damerna har det oerhört mycket svårare. Till och med kan det säkert kännas omöjligt. De bittra tårarna föll. Matchserien är en klassiker Det var en grym förlust. Den grymmaste jag tror mig ha upplevt och den spänning som inte bara den sista matchen utan hela matchserien har bjudit på är också det mest osannolika och nervklibbande jag genomlidit. I alla fall i basketkretsar. I en slutspelsserie. I fem matcher. Fem matcher där varje misstag, varje bollstöld, retur, missat skott eller 24-sekundersavblåsning kändes ända in i själen. Som ett avgörande. Som kostsamt, värdefullt, livsfarligt, livsviktigt, avgörande eller bortkastat. Det blev inte bara en fysisk kamp mellan lagen utan också en psykisk holmgång som tvingade fram karaktärer, misstag, mod, missmod, hjältesagor, sanning och konsekvens. Södervärnshallen i går var ett kokande inferno och det var många mjuka armar och ben i båda laget. Johanna Ericsson och Katarina Andersson var de detta märktes tydligast på. Det blev liksom spagetti hela dagen när de enkla bollarna skulle i. Katta avslutade bäst. Ericsson hade sin tid i början av matchen då finalernas mest osannolika spelare Susanne Kernl la grunden till vad som skulle bli guldfesten med att krångla i 11 av Visbys 15 första poäng. Med mod och styrka. Utan den minsta teknik eller finess. Men mod räcker långt i finaler och jag vill påstå att Luleå Basket av i dag/i går visade jättepsyke och massor, massor av mod hela serien igenom och inte minst i den femte matchen då hemmalaget ryckte till 14-poängsledning och jag antecknade att matchen var över efter en misslyckad Luleåzon i inledningen av kvart nummer två. Med tio minuter kvar ledde modiga Luleå med 55?54. Det omöjliga höll faktiskt på att hända. Det var så nära, så nära men LBBK fick ta den grymmaste av alla grymma torskar och jag förstår att tjejerna inte kan se det breda perspektivet på länge än. Nästa år blir det fest Men de har gjort något stort. Inte bara för sig själva och basketen i Luleå och i Norrbotten. Utan också för dambasketen i hela landet. Det blev drag, tryck, publikfest och dramatik. Nästa år kommer den här festen till Luleå för att stanna. För nu vet de. Nu vet de hur det är att kladda segerskumpa under skorna. Skumpa som någon annan dricker upp. Det skapar någonting i huvud, hjärta och själ. Coach Johansson har upplevt det e-n gång med Plannja. Det blev guld året därpå. Bara så att ni vet. Ni också. Vad som avgjorde..? Tja, Visby gjorde tre poäng mer i den avgörande matchen. Sedan finns det en myriad av små detaljer som hade betydelse. Som att Mikaela Braf satte två avslut med en halv sekund på skottklockan i sista perioden. Att Marie Söderberg sköt e-n trea. Den gick i. Att LBBK drog på sig en åttasekundersavblåsning för att de inte fick upp bollen över mittlinjen i sista tian. Att Susanne Kernl förmodligen aldrig kommer att göra en bättre match. Att Maria Näsströms skott med 22 sekunder kvar rullade runt ringen ? och ut eller att Katja Lefwerths långa lay-up på klockan innan paus var... tveksam. Minst sagt. Så lite handlade det om. Lefwerth ? en vinnare Ett faktum kvarstår dock. Utan Katja Lefwerth hade Visby aldrig fått sina guldhattar. Då hade det firats i Luleå istället. Hon var inte för gammal. Hon visade bara att gammal var bäst. En tröstande Norrlands i hotellbaren. Så nära guld kom jag. 1.13 kvar i Luleå i söndags: Lena Philipsson i ?ont, det gör ont...?. 1 minut kvar i går: ?Kom och ta mig långt härifrån...?. Vem f......n fixar cheerleadingbanden egentligen..? Till sist: Susanne Rosengren fick sitt guld. Det tror jag till och med LBBK-spelarna bjuder på. I över, över, övermorgon. Typ.

Krönika: Det kan inte bli grymmare

Lasse Johansson vet hur det känns att få segerskumpa under dojjorna. Som förlorare. Nu vet hans lag också hur surt den luktar efteråt. Luleå Basket föll i den mest dramatiska av basketfinaler. Grymmare kan det helt enkelt inte bli.

Lasse Johansson vet hur det känns att få segerskumpa under dojjorna.
Som förlorare.
Nu vet hans lag också hur surt den luktar efteråt.
Luleå Basket föll i den mest dramatiska av basketfinaler. Grymmare kan det helt enkelt inte bli.