Hela landskapets skönhet tar andan ur en, områdets djupa dalar och de väldiga högplatåerna mellan spetsiga alptoppar, upphör aldrig att fascinera.
Känner den vackra Trentino-dalen i Dolomiterna ganska väl vid det här laget, efter att ha varit där som Kuriren-reporter både vid VM-tävlingar, världscuplopp och Tour de Ski genom åren.
Två gånger har jag bevakat VM i Val di Fiemme, 1991 och 2003, och nu när Val di Fiemme är VM-värdar för tredje gången i historien ska det bli spännande att på nytt återse och uppleva dalen vid mitt fjortonde skid-VM.
Sportsligt har tidigare världsmästerskap i Fiemmedalen varit svenska höjdare med mycket stora framgångar.
1991 med guld för Gunde Svan på tremilen, och guld för Torgny Mogren på femmilen, efter en oförglömlig fristilsduell med Svan. Ett guldlopp där Mogren äntligen fick sin fullträff efter att i många år varit den "eviga tvåan". Nu tvingades vinnarskallen Svan vika ner sig, men han gladde sig intensivt med guldgossen Mogren sista VM-dagen.
Säkerhetskontroller
Det var ett mästerskap i skuggan av Kuwait-kriget i Persiska viken, och säkerhetskontrollerna under VM var omfattande. I början dök faktiskt amerikanska aktiva upp med övertejpade nationsmärken för att inte råka illa ut, men inget hände, och de italienska värdarna skötte säkerheten med stillsam finess, tyckte vi nog alla.
Mästerskapet 1991 var också stort för Norrbotten. Slakmotornas gigant Christer Majbäck tog två VM-silvermedaljer. Först på 10 kilometer klassiskt, och sedan i stafetten tillsammans med Thomas Eriksson, Gunde Svan och Torgny Mogren, efter en stark andrasträcka.
På milen var Christer Majbäck ytterst nära att vinna guldet i kamp med stakstarke norrmannen Terje Langli. "Majan", som han populärt kallades i landslagsgänget, var bara 30,2 meter från guldet, eller 4,7 sekunder, och fick silverpussen av sin blivande hustru Inger efter medaljceremonin.
Jag ringde upp fyrabarnspappan från Jukkasjärvi häromdagen för att snacka
lite om glansdagarna i februari 1991 , och läget i dag för skidstjärnan. Silverloppet den 11 februari värderar han högt och minns med glädje:
- Det var ett starkt lopp. Jag ledde knappt vid den tunga motbacken efter 8,9 km, men tappade i det lätta partiet mot mål. Stakningen var ju min svaga sida som skidlöpare, medan Langli var motsatsen, en jäkel på att staka, och det visade han i slutet på guldloppet, säger 49-åringen.
Majbäck mår gott i dag. Har sålt bort delar av sitt framgångsrika vallaföretag till norska intressen, men driver fortsatt utvecklingen framåt på den viktiga materialsidan. Han finns förstås på plats även vid årets VM i Val di Fiemme. Men då i en annan roll än 1991. Nu för att serva dagens elit med vallor.
- Flera i världseliten kör på mina vallor, och vi har också utvecklat andra produkter som eliten gillar.
Hans överman i silverloppet i Val di Fiemme -91, trivsamme tröndergutten Terje Langli, finns för övrigt i samma bransch numera.
- Vi träffade varandra på Ispo-mässan i München förra veckan, men det blev inte så mycket snack om det här loppet då, men han har alltid sagt att det var hans livs lopp, skrattar Majbäck.
Kirunasonen tog hela sex medaljer i internationella mästerskap, VM och OS, under sin magnifika karriär, som gör honom till en av de stora skidrännarna i Sverige och Norrbotten.
VM 2003 i Val di Fiemme var också en stor svensk skidsaga, med Per Elofssons guld i VM-historiens första skiathlon, efter en lång sjukdomsperiod. Guld blev det också för Thobias Fredriksson i sprintloppet.
Det största dramat utspelades dock i stafetten, där
Sverige var på väg mot efter efterlängtat stafettguld.
Tidigare Piteå-åkaren Jörgen Brink såg ut att bli Sveriges första stafetthjälte på 14 år. Då hände det ofattbara. Jörgen mötte "väggen" i den sista backen, och konkurrenterna med norske Thomas Alsgaard i spetsen, bara dundrade förbi. "Han parkerar" minns jag att upphetsade, och kanske lite skadeglada, norska radioreportrar skrek inne på stadion.
Det var så grymt, och jag led verkligen med Jörgen.
Hans kollaps är klassisk, men han tog det hela på rätt sätt, bröt ihop, kom igen, och tog brons på femmilen den sista VM-dagen. Totalt tog Jörgen tre brons under VM och var en av de mesta medaljörerna i mästerskapet.
Det största norrbottniska hoppet vid VM 2003 var sprintkanonen Peter Larsson, Bergnäset, men han blev en stor förlorare när han med minsta marginal överraskande missade kvalet i skatesprinten.
Det var ovanligt, och riktigt tråkigt, eftersom det platta upploppet i Val di Fiemme säkert passat honom i kamp man mot man i finalomgångarna.
VM-arenorna i den italienska dalen håller högsta klass, och det betyder mycket. Ett stort VM-arrangemang kräver fina arenor. I Val di Fiemme handlar det om längdåkningsstadion i Lago di Tesero, 5 kilometer från charmiga huvudorten Cavalese, och dalens imponerande backhoppningsstadion i Predazzo, 15 kilometer bort.
Det är magnifika anläggningar som använts länge,och som också var centrum för de idrottsliga aktiviteterna vid VM 1991 och 2003.
I Predazzo 1991, hade jag också norrbottniska
intressen att bevaka, i form av backhopparen Mikael Martinsson, från Koskullskulle, som var det stora svenska namnet den vintern, sedan Janne Boklöv kraschat sin fot tidigare på hösten, i Dundretkullen.
"Micke" Martinsson hade före VM tagit toppplaceringar i tysk-österrikiska backhopparveckan. I stora VM-backen i Predazzo blev han fin elva, och i lilla backen 19:e. Senare på säsongen vann Martinsson i världscupen i Falun, och slutade sexa totalt i världscupen.
Jag minns att han hoppade längst av alla i provomgången i stora VM-backen, men flög sedan inte lika långt. Varför förklarade han för mig under de väldiga stadionbetongvalven i Predazzo:
- I provomgången satt jag lugnt och väntade ut stupkante. I tävlingen blev jag på tok för ivrig.., analyserade Martinsson sin elfteplats.
Val di Fiemme ger sköna minnen, och då kan jag inte låta bli att beskriva en riktig höjdare vid sidan av det rent sportsliga, nämligen besöken på "Club Manarin". Det var en liten restaurang i gamla delen av Cavalese, som blev en given samlingspunkt för oss journalister och annat "löst folk" under VM -91. Ibland kom för övrigt också de aktiva skidåkarna dit, när ryktet spred sig.
Sverige tog mer eller mindre över stället, och självaste gitarrgiganten Janne Schaffer succégästspelade kväll efter kväll på Manarin, assisterad av "Curtan" Eriksson,
fotograf på Sundsvalls Tidning, som var en entertainer av rang. Jag lovar, det var ett tryck i lokalen som jag, varken förr eller senare, upplevt.
Sånt tillhör också mästerskapsveckor för en skidjournalist.