Det var 1.175 åskådare på Gammlia-vallen. Jag tror Boden önskar att det hade varit noll. Det var elva Bodenspelare på planen. Men jag tror att Umeå trodde att det var noll. Det laget visade upp i andra halvlek var inte annat är pinsamt. En kollega från en av Västerbottens lokaltidningar kom till mig efter matchen och frågade om det brukar se ut så här. "Brukar de bara ge upp?". Själv funderade jag närmast på om det var Boden som hade visat upp sig på planen, jag kände inte igen laget alls. Det var inte samma gäng som slog Syrianska för drygt en vecka sedan, det är i alla fall ett som är säkert. När Christian Samuelsson slog ut med armarna, skrek efter vilja och försökte stirra sina spelare i ögonen nåddes han bara av hängande nackar. Det såg ut som att ingen av spelarna (förutom möjligtvis Anton Andersson) ville vara kvar på planen. När fjärdedomaren lyfte upp skylten med byten på hoppades nog de flesta på att just deras tröjnummer skulle lysa på den. Ingen såg ut att orka kämpa för lagets heder. Efter matchen var det målvakten Patrick Sjögren som gick med rakast rygg och den som vågade säga som det var. Han sa att han naturligtvis inte kunde ge sig själv godkänt men han var inte heller rädd för att säga att det är någonting som är illa med Bodens BK just nu. - Den inställningen som vi visade i dag ... vi måste ta tag i det här på något sätt, sa han. Och det är inget snack om den saken. Efter åtta insläppta mål kan man inte låtsas som att ingenting har hänt. Det här är något som verkligen hänt - och nu måste laget gå samman för att komma tillbaka till den nivån laget kan, och bör, ligga på. - Vi får hoppas att det här gör oss starkare, sa lagkaptenen Peter Sedunov. Efter 90 minuter på Gammliavallen känns det inte som att det kan bli sämre i alla fall.
