- Det är inga konstigheter, jag har vunnit guld två gånger. Då är man enmästarcoach, säger han.
Peter Öqvist tar emot vid entrén till Sundsvalls sporthall. Han tar i hand, hälsar och visar oss in, precis som om vi vore på besök i vilket kontor som helst. Nycklarna skramlar i handen och han leder oss genom hallen, som brukar fyllas av tusentals åskådare då han jobbar kväll på hemmaplan.
Tränaren låser upp dörren till sponsorhyllan, bjuder på kaffe och välkomnar oss in under läktaren. När jag påpekar att han rör sig i byggnaden som om det vore hans eget hem konstaterar han att:
- Ja, jag har ju varit här ett tag nu.
Peter Öqvist är inne på säsong nummer nio i Sundsvall, den sjunde som huvudtränare, och han har lyckats ta basketligalaget från botten till toppen. De tre senaste säsongerna har Dragons vunnit två SM-guld och Öqvists mannar har brutit en förbannelse.
Aktat namn
- Det är klart jag är stolt, jag är jättestolt över det vi har åstadkommit. Först var man ju rookiecoach och sedan har man utvecklats allt eftersom. Och i början levde vi med det här att Medelpad aldrig har vunnit något. Varenda tidning vi läste skrev om looser-sundsvall och Sundsvall kan inte vinna något. Det var det första hindret att ta sig över, berättar han.
Men det var inte det sista.
Sedan det första SM-guldet har klubben etablerat sig som en av ligans främsta och Peter Öqvist anses vara ett av landets mest aktade coachnamn.
Tränade med Plannja
Inget han räknade med när han gick från division I-laget Umeå till idrottshögskolans ledarutbildning och vidare till att bli assisterande coach i Sundvall.
Ännu mindre trodde han nog att han skulle stå och ge Charles Barton en tuff slutspelsserie för 17 år sedan, då han sprang omkring svettig och följde coachens minsta direktiv.
- Sista året på BG fick jag gå upp och träna med Plannja. Jag gick upp emot Eric Elliott och Håkan Larsson. (Torbjörn) Gehrke var där då, (Jens) Tillman var där då. Då var det Charles som var coach, mitt sista år i Luleå, berättar han.
Minns du vad du tyckte om Barton då?
- Jag försökte nog mest hålla näsan ovanför vattenytan och inte bli slagen allt för hårt av Håkan och Eric de gånger man kom upp. Då var jag så ung - då var jag bara spelare, jag hade inga åsikter. Men sedan har jag lärt känna Charles.
Biosalong
Peter Öqvist sitter inne i tränarrummet, där han spenderar en stor del av sin tid. En sliten 80-talsoffa och ett bord med gamla statistikpapper på ger känslan av fritidsgård alternativt kansli.
En bit in i rummet står några rader av gamla stolar från det upprustade kulturhuset framför en storbilds-tv och utgör en miniatyr av en biosalong. Där går Öqvist igenom videoklipp och speldetaljer med laget.
Den Gladanfostrade tränarens andra hem.
Inget beslut
Han har tagit sig dit han strävat, kanske omedvetet ibland.
- Att coacha var aldrig ett beslut. När jag började som 12-åring var det 17-åringar som coachade. Då var det Peson (Stefan Pettersson) och Johan Lindahl som coachade och efter ett år, som 13-åring, fick jag börja hjälpa till att coacha 10-åringarna. Så fungerade det. Jag har coachat i hela min karriär - även när jag spelade på liganivå fick jag hjälpa till att coacha, berättar han.
Kommer coacha i Luleå
I april går kontraktet ut med Dragons och för Peter Öqvist kan det betyda slutet på sejouren i Sundsvall. En av Luleås mest meriterade tränare står då utan jobb.
- Mitt kontrakt går ut nu i april med Sundsvall, blir det ingen förlängning så blir det nya saker ... vi får väl se, säger han.
Hur ser du på att coacha LF Basket?
- Det blir bara spekulationer, sådana där saker svänger så snabbt och LF har ju coach nästa år. Så allt sådant är ju bara spekulationer.
- Nog kommer jag säkert coacha i Luleå någon gång. Men om det blir Gladans pojkar 09 eller flickor 07, där mina barn spelar eller på någon annan nivå återstår att se. Framtiden får visa det, säger Öqvist.
LF aktuellt
Tränaren gillar, precis som många andra i branschen, inte att diskutera framtid då han fortfarande står under kontrakt. Men han erkänner att ett tränaruppdrag i Luleå lockar.
- Det är min hemstad. Vi får se vad som händer, jag gillar Luleå jättemycket men mitt jobb är här, säger han.
Men du ser en framtid i Luleå?
- Om du slår ut det 20 år framåt i tiden, och jag har ju tänkt jobba länge med det här, så ... LF är en jättefin organisation och Luleå är en jättefin basketstad. Det är ett av Sveriges mest attraktiva basketjobb att vara coach för den föreningen ... det är klart att det kan vara aktuellt i framtiden.
Vill utvecklas
- Men det är bara spekulationer. Charles har kontrakt där nästa år och det finns många coacher som skulle vilja komma till Luleå och coacha.
Oavsett om eller när han bestämmer sig för att flytta norrut så säger 36-åringen att hans viktigaste drivkraft är att fortsätta framåt.
- För mig är det absolut viktigaste att man hela tiden utvecklas. Om man inte jobbar vidare efter något, och det kan vara din golf, din allmänna hälsa eller vadsomhelst. Man måste man göra någonting i livet som gör att man utvecklas. Det är det som är nyckeln - jag vill känna att jag är på väg någonstans och att jag blir bättre och utvecklar sig själv. Det finns massor av sätt att göra det där på, inom basket är det just nu Island, säger han.
Förra året bestämde sig Öqvist för att tacka ja till jobbet som förbundskapten för Island, vid sidan av jobbet i Sundsvall, och där står nya utmaningar vid dörren. Till hösten väntar EM-kval mot toppnationer, men redan nu har han fått uppleva något med landslaget som han aldrig komma glömma. I september coachade han Island i två träningsmatcher i Kina som han beskriver som "helt overkliga".
10.000 personer på läktaren, 300 miljoner tv-tittare och "en vägg av kameror" på presskonferensen var bara en del av uppståndelsen.
Tvingades fly
- I varje gathörn, och det är sju-åtta miljoner som bor i den här staden, står en polis och håller upp trafiken och det är bilköer i all oändlighet när vi ska åka med bussen till hallen, berättar han och skakar på huvudet.
- Efter presskonferensen ropade de "coach we have to run", och jag trodde att det bara var ett talesätt. Men när jag går ut i korridoren ser jag hur arrangörerna springer. Så jag frågade vad det handlade om och fick svaret "armén kan inte hålla dem", säger han.
- När vi kommer ut så står tusentals människor runt spelarbussen. Det är ett
sådant jäkla tryck på människor som bara gapar och skriker - man kände sig som en Beatles-medlem. Och då står armén där, 20-åriga rädda kineser, som står och håller armkrok för att hålla tillbaka oss.
Peter Öqvist rullar stolen åt sidan, mosar pappmuggen i näven och slänger den i en stor svart sopsäck som står lämpligt placerad, mitt i rummet.
- Det är en helt annan värld.