29 lyftare från Luleå AK hade åkt ner till Umeå, men på plats fanns även fler norrbottningar. Lördagen inleddes med marklyft, knäböj och bänkpress. Personbästa på personbästa avlöste varandra, och lyftarna pressade sig till gränsen. För många var det första tävlingen någonsin. Kajsa Holmbom, 22 år, började sin bana som styrkelyftare för bara några månader sedan och gjorde sin första tävling under helgen. Efter att hon slagit sitt personbästa i marklyft lät inte känslorna vänta på sig.
– Det känns helt fantastiskt, det här är tack vare min coach och hela Luleå AK, säger Kajsa Holmbom.
Tidigare tävlade hon i fitness, men trivdes inte och sökte sig till Luleå AK och styrkelyft.
– Det här är mycket mer min stil.
Varför?
– Att lyfta tungt är roligt. Det handlar om att pressa kroppen både mentalt och fysiskt. Men sedan är gemenskapen oerhört viktig, säger hon.
Hon menar, att även om man har en dålig dag, så kan man glädjas åt de andras framgångar. När hon släppt stången efter att ha satt personbästa i marklyft kramar hon om Joakim Laakso. Han och Patrik Hedqvist har en mycket aktiv roll som coacher när de nya lyftarna prövar lyckan på DM.
– Vi har en väldig sammanhållning i klubben, och både på tävling och träning så taggar vi gång varandra. Sedan har vi flera tränare i klubben och det är något som skiljer oss från många klubbar. 80 procent av de som tränar med oss har program som är lagda utifrån deras nivå, och man har en plan som man följer. På så sätt skapar vi en långsiktighet , säger Patrik Hedqvist.
På eftermiddagen började nästa klass, och Stina Nilsson, 19 år, är en av de tävlande från Luleå AK. 2011 tävlade hon i alpinåkning, men skadade knäet. Skidkarriären var över och lämnade ett tomt hål och en lång rehabilitering efter sig. När hon på lördagseftermiddagen lyfte mer än sin egen kroppsvikt i benböj kunde hon inte hålla tårarna tillbaka.
– När jag stod där högst upp, kände jag bara: ”Fy fan vad bra”, säger Stina Nilsson.
Hon sätter sig på en bänk och ser underbart glad ut men gråter samtidigt som ett barn.
– Det är svårt att förklara, men det känns som att jag hittat mig själv igen. Jag är oerhört tacksam till alla som jag tränar med och till alla sjukgymnaster som hjälpt mig. Utan klubben hade det här aldrig gått, säger Stina Nilsson.
Nu, när hon funnit sin identitet väntar framtiden.
– Jag vill bli så bra jag bara kan, när alpinkarriären var över letade jag efter något att fylla tomrummet med, och nu känns det som att jag hittat det.