Videon är inte längre tillgänglig
Att påstå att Luleå AK håller till i katakomberna under Luleå Energi Arena vore orättvist. Det är varken dunkel belysning eller spindelväv i hörnen, tvärtom, vägen är väl belyst och lokalen ser helt ny ut. Joakim Lakso har egentligen en träningsfri dag när Kuriren träffar honom och Angelica Brage.
– Just nu känner jag mig mest trött, jag har tränat jättemycket de senaste veckorna. Jag tränar dubbelt så mycket i dag jämfört med vad jag gjorde när jag var 20 år – sex dagar i veckan jämfört med tre, säger han.
Den 18 maj 2015 opererade Angelica Brage sin axel. Efter det blev många saker bättre, vardagslivet framför allt. Rörligheten är så pass bra hon nästan kan få axeln ovanför huvudet nu. Men en sak blev inte bättre och det var träningen. Den är fortfarande – rent ut sagt – stundtals hopplöst dålig.
– Jag har fått bryta många pass för att det gör för ont, jag har en rörelserädsla som jag har enormt svårt att komma över. Rekommendationen från ortopederna är att jag ska sluta med styrkelyftet, säger Brage.
Sluta med det som varit en del av hennes liv varje dag i snart tio år. Sluta med en elitsatsning som gett många medaljer och kulminerat i ett VM-guld. Går det ens?
Angelica Brage beskriver det som att hon är inne i en process just nu, en resa mot att acceptera att hennes relation till styrkelyftandet förändrats för alltid. SM är en del av den processen.
– Normalt skulle SM vara en lågt prioriterad tävling för mig. Nu blir det första tävlingen sedan operationen.
– Det är viktigt att säga att jag skiter fullständigt i att bevisa något för någon annan. Men jag har en känsla av att jag inte är färdig.
Joakim Lakso, som sedan han fyllt 40 räknas som veteranlyftare, har alltså tränat sex dagar i veckan under 14 veckor inför SM i Piteå.
– När man tränar nästan varje dag mellan fyra och halvåtta är man ganska mör när man sjunker ner framför tv:n på kvällen, en stor hjälp är att man vet att det finns ett slut. Förhoppningen med mängden är att man ska bli mer tålig och att ha lättare att återhämta sig. Nu kommer jag att köra lättare pass inför fredagen och ha vilodag på torsdag. Ska man nörda ner sig riktigt ordentligt så sker något som kallas fiberomvandling under de här två veckorna innan tävlingen, säger Joakim Lakso.
Han förklarar att muskelfibrerna under hård träning kallas för Typ 2A och är mer tåliga vid den upprepade nötning som sex dagars träning innebär.
– De omvandlas nu till Typ 2X som är snabba och explosiva. Tanken är att formtoppen ska träffas mitt på tävlingsdagen.
Det är ingen millimeterprecis vetenskap även om det ligger mycket teori bakom träningen och ibland träffas inte toppen exakt i fas, precis som för andra elitidrottare.
– Ibland när jag läser tidningar eller tittar på tv blir jag förbannad på ert skrå när ni sågar Marcus eller Charlotte och menar att de är dåliga för att de inte lyckats pricka in formtoppen precis till de dagar när någon tävling är. Jag tänker "begriper ni ingenting era jävla idioter”, säger Joakim Lakso jovialiskt.
Styrkelyft är en marginalsport, sett till antalet utövare och det finns ett stigma om att det inte är någon elitidrott, till viss del kan Joakim Lakso se var det kommer ifrån.
– Vi jämförs ofta med elitidrottare, men på ett sätt är det väldigt svårt att se sig själv som en elitidrottare när man går till gymmet tre dagar i veckan och hips vips åker man ner på tävling och maxar tre gånger. Nu tränar jag kanske 20 timmar i veckan och utslaget på hela året blir det nog närmare 700 timmar. Det är ändå minst 250 timmar mindre än Charlotte eller Marcus.
Två och en halv månad har förlöpt sedan Joakim Lakso klev på träningsprogrammet som utformats av hans nye tränare och det är egentligen inte förrän om ett år som den stora skillnaden ska märkas. Trots att han hållit på i 20 år har han inte sina glansdagar bakom sig.
– Nej, jag har som mål att vara som bäst om fem år. Siktet är inställt på veteran-VM. Nu i Piteå kommer min främsta utmanare att vara Erik Gunghamn som har mitt personbästa i marklyft (327.5 kg) som ingångsvikt. Det kommer inte att vara någon lätt match, men målet är att vinna. Pojken (Gunghamn är född 93) ska få svettas ordentligt, det är en sak som är säker, säger Joakim Lakso.
För Angelica Brage är det inte en fråga om medaljstrid på SM, det handlar inte om ett tionde SM-guld.
– Jag skulle vilja säga att det är en satsning mot en ärofylld comeback på hemmaplan. Men det är det inte, för mig handlar det mer om att kunna genomföra en tävling utan, jag vill säga helt utan smärta men det går inte, allt för mycket smärta.
Den där känslan av att inte vara färdig, målsättningen att genomföra en tävling på hög nivå trots motgångarna och viljan att inte ge upp är vad som driver Angelica Brage att fortsätta med det som hon kallar "det viktigaste av alla oviktiga saker". Att det blev just SM i Piteå i hennes gamla hemmaklubb var en stor del av beslutet.
– Sedan att kommunen redan tryckt upp broschyrer på mig bredvid Kalla utan att fråga om lov – då kunde jag inte säga nej (skratt).