För Norrbottens-Kuriren berättar Katarina och Jenny Andersson om den tunga säsongen, mediebevakningen och om de tuffa mötena systrarna emellan på planen.
- Jag visade i alla fall vem som var äldst, säger Katarina Andersson.
En ny generation av unga basketspelare har etablerat sig i Northland Basket.
Det blev silver den gångna säsongen.
En svidande finalförlust mot Telge i tre raka matcher.
En känsla som Katarina Andersson och den lite äldre generationen kan relatera till.
Under sin tid i dåvarande Luleå Basket prenumererade laget på silvermedaljer.
Men sedan vände hon blad och flyttade till Solna Vikings.
Resultatet - två raka guld 2008 och 2009.
Inför säsongen återförenades hon med systern Jenny.
Och fick se sitt gamla lag spela sig till final.
Medan deras Solna föll platt.
I en klass för sig
- Det är en stor besvikelse. Det går inte att säga så mycket om det. Det var inte alls vad vi hade hoppats på. Vi hade ett bra lag, vi har varit med och slagits med både Telge och Northland. Men vi fick väl inte riktigt ihop det, det låter som en klyscha, men det är väl så, säger Katarina Andersson när Norrbottens-Kuriren träffar henne och systern Jenny i Solna.
- Inte för att skylla på det, Telge och Northland var i en klass för sig, men vi hade mycket problem med skador. Vi fick in de sista två spelarna i januari. Vi fick inte till det som vi kanske borde ha gjort, det är ingen i klubben som är nöjda med vad vi gjorde.
Vill stanna
Det är fem år sedan Katarina Andersson lämnade Luleå.
Jenny bestämde sig förra året att det inte blev någon fortsättning i hemstaden.
Nu står de båda utan kontrakt, men siktar på en fortsättning i Solna.
Om klubben kan lösa tränarfrågan.
Jenny har ett år kvar på utbildningen till sjuksköterska.
Katarina har bara en kurs kvar innan hon är klar med studierna på Handelshögskolan.
Så att systrarna skulle återvända till Luleå och Northland är inte särskilt troligt.
- Jag har inte hört någonting och jag tror inte att jag har varit aktuell för klubben heller, säger Katarina Andersson.
Vad är skillnaden att vara basketspelare i Solna och Luleå?
- Det är främst publiken, skulle jag säga. Det är ett helt annat tryck än i Solna. Media har ju också ett annat intresse för basket än vad de har här nere, säger Jenny Andersson.
- Rent basketmässigt är det inga större skillnader. Det är basket vi spelar, men det är framför allt allting runt omkring. Intresset är inte lika stort här nere som det är i Luleå. Det är inte särskilt många som är på matcherna om det inte är bättre lag som kommer hit. Men det går inte att jämföra med hur det är uppe i norr, säger den äldre systern Katarina.
Och den lilla publicitet som basketsporten har fått i Stockholm har haft helt fel fokus, enligt dem.
Fel fokus från tidningarna
Stockholmstidningarnas bevakning handlade mestadels om hur slutspelet skulle se ut.
- Det är lite synd att det blev så tjorvigt. När väl DN ska skriva om basket här nere så är de tvungna att ägna en halv sida att förklara hur slutspelet går till. Uppe i Luleå är det ändå intresse, folk är ändå med i matchen och vet hur det ligger till. Men här nere tar det mycket plats förklara hur det ska spelas. Det är lite krångligt slutspel, kan jag tycka, säger 29-åriga Katarina.
Hur känns det att komma tillbaka till Luleå och vara bortalag?
- Jag tycker det är kul att komma tillbaka. Det känns ju som hemma fortfarande, säger 26-åriga Jenny.
- Det är ju fem år sedan jag spelade där, men det är fortfarande Pontushallen. Man har tillbringat många träningstimmar där. Sen är det alltid roligt att spela för en stor publik även om de inte hejar på oss. Det är inte många spelare kvar i laget från den tiden jag var där, men det är ändå en rolig atmosfär att spela basket i, säger "Katta".
Vad säger ni om Northlands säsong?
- Riktigt bra. Det är inte mycket att säga om. De gick ju till final, sen var ju Telge också riktigt bra och uppenbarligen lite bättre. De hade ett bra lag i år, säger Katarina Andersson.
- Speciellt när Frida Aili kom tillbaka efter skada. Då var de mycket bra, tuffa att möta, säger Jenny Andersson.
Skadade armen
Men de har inte alltid varit på samma sida.
I flera år har de varit rivaler på planen.
Och det har inte alltid slutat lyckligt.
- (skratt) Första matchen som vi mötte varandra, när du spelade med Eskilstuna, kastade jag dig i marken så att du började gråta, säger
Katarina.
- Ja, men..., säger Jenny.
- Du gjorde illa dig. Du började inte gråta för att jag kastade dig i marken. Jag vet inte vad som hände.
- Jag landade på min arm och skadade den.
- (skratt) Jag visade i alla fall vem som är äldst.