En krånglande rygg, en trolig whiplashskada och en för dåligt tränad kropp.
I samma stund som jag satte min fot på Luleå Tennisklubbs padelbana hade jag hunnit kasta ur mig alla möjliga ursäkter till både fotograf Linda Wikström samt mina instruktörer Erik Sundström, 31, och bröderna Mattias, 34, och Andreas Jatko, 29.
En dryg timme senare stod jag där utanför padelburen med ett stort leende på läpparna och tänkte: ”Det här var väl inte så dumt, det här vill jag göra igen".
Jag ska vara helt ärlig och berätta att jag inte visste speciellt mycket om den "nya" sporten när jag svängde in på parkeringen med firmabilen. Jag hade koll på att padel är en racketsport som schlagerhjälten Måns "Mums-mums" Zelmerlöw gillar. Inte så mycket mer.
Ganska snabbt fick jag en historiegenomgång av den äldre brodern Jatko. Mattias satt där i plaststolen och snackade om miljontals sydamerikaner och spanjorer som utövat sporten padel sedan tidigt 1900-tal. Han pratade med inlevelse om mycket mer – och på ett väldigt fint och pedagogiskt sätt. Enda problemet var att jag avbröt honom hela tiden med ursäkter som: ”Jag har knappt sprungit på flera år”, ”Senast jag lirade tennis var jag i tonåren” och ”Vi får se om min rygg håller”.
Strax därpå stegade vi ut på padelbanan som ser ut som en blandning av en tennisplan, en squashbana och en MMA-bur.
Helt plötsligt väcktes tävlingsmänniskan inom mig till liv. Alla ursäkter, bortförklaringar och krämpor (som dykt upp vid 33 års ålder) försvann i samband med att jag stegade in i buren. Jag var redo för fajt – nu var det allvar – och jag gillade känslan. Min hjärna och kropp gick från noll till hundra på bara några sekunder.
Erik, Mattias och Andreas visade mig grundslagen och gick igenom reglerna i spelet (som jag tror att Mattias redan hade hunnit gå igenom medan jag överröstade honom med bortförklaringar innan passet). Jag testade några slag, gick fram på nät och körde några volleyslag. Och inte långt därefter kände jag mig redo för match.
Det var jag och Erik på ena sidan nätet och bröderna på den andra.
20 minuter senare hade vi förlorat första setet med 1–6. ”Det är inte alla som vinner ett game mot oss”, skrockade Mattias, givetvis med glimten i ögat.
”Nä, allvarligt. Vi brukar mest bråka med varandra när vi spelar ihop”, skrattade han medan lillebror Andreas nickade instämmande.
Första set var en jobbig upplevelse både mentalt och fysiskt.
Solen gassade, min dåliga kondition verkade snabbt ha tagit ut sin rätt och till råga på allt agerade några män åskådare när jag upplevde min tyngsta period och det gav mig inte direkt något extra självförtroende. Det var egentligen inte mycket som talade för upprättelse. Eller jo, en sak – den där lilla ”vinnarskallen” inom mig. Den ville annat och jag behövde upprättelse för att åka tillbaka till min kontorsplats med högt huvud.
Erik, som hade sagt att matcherna avgörs framme vid nätet, fick tjata på mig hela tiden. ”Fram på nätet”, skrattade han för typ tusende gången när andra setet skulle starta.
I första set hade jag sprungit runt på planen som det där ”svarta fåret” som förstör allt det roliga. Nu ville jag göra Erik (och mig själv) glad av en annan anledning. Han hade varit en gigant och sett till att det blev spel medan jag hade sprungit runt som en virrig tupp i hönsgården. Och jag behöver nog egentligen inte ens nämna antalet enkla misstag som jag lyckades åstadkomma under de inledande sju gamen.
”Tänk på att du inte behöver ta i som i tennis när du slår bollen” och ”Se bara till att kontrollera slagen så blir det bra”. Erik (och även bröderna Jatko) gav mig viktiga tips.
Och jag lyssnade. I första set ville jag imponera och slå till bollen med kraft och gärna välplacerat – men utan finess och känsla. Likt tennisen ville jag mala ner motståndaren med tunga grundslag. Men i padel är det inget vinnande koncept.
I det andra setet drog jag ned på tempot och försökte spela kontrollerat – och det gav resultat. Drygt 20 minuter senare stod vi där som segrare efter en tuff och jämn batalj.
Jag vet inte om bröderna var snälla och lät oss vinna. Men en seger är en seger. Jag och Erik gav Mattias och Andreas en ordentlig match till slut.
”Nu får du se till att komma tillbaka och spela i sommar”, sa Mattias efteråt.
Och det gör jag nog med stor sannolikhet. Efteråt kände jag bara glädje och vilja att göra om och göra det ännu bättre. Det är ett bra kvitto på att padel är en sport att räkna med.