Vad är det då att förundras över? Jo, hur vissa beteenden vuxit fram och hur de blivit så starkt förknippade med just en speciell idrott.
Det finns kanske inte något klockrent svar på varför vissa fenomen har kommit för att stanna i en viss idrott – därför förundras man.
Vi börjar med den mycket märkliga företeelsen som inträffar när ett handbollslag vinner en match. Klisterfingrade handbollsspelare hoppar högt upp skyn, springer in mot mitten, samlas i en ring där de limmar fast sina händer på grannens axlar. Sen hoppas det jämfota i en ring hurrandes: Hej, hej, hej – på varje upphopp.
Vid varje handbollsmatch. Varje.
Det att förundras över, förutom det märkliga i att varför de gör så var eviga gång, är: Varför hoppar de alltid medsols?
Handbollsspelare måste helt enkelt ha dålig fantasi. Min research sträcker sig tillbaka till handbollsundret 1990 i Tjeckoslovakien. Där och då inledde Sverige en storhetstid i handboll och Bengt ”Bengan” Johanssons grabbar tog, ett högst oväntat, VM-guld.
”Bengan boys”, som spelarna kom att kallas i sju decennier efter 1990 (Staffan Olsson gjorde tydligen upp mot 16 000 landskamper), var ju kända för att vara på ett Glenn Hysén-liknande sätt, humoristiska utöver det vanliga.
Varför kunde de då inte bryta trenden med ringfirandet? Nä, gurkburkskämt gick att dra i parti och minut, men nog skulle det hoppas medsols vid varje vunnen match ändå.
Tänk tillbaka, har ni sett någon match på tv där det vinnande handbollslaget inte har hoppat runt i solens omloppsbana? Nej, det har ni inte.
En annan grej att förundras över, nu med lite mer allvar och tyngd i orden, är den nya handskakningen som sker mellan idrottsutövare runt om i världen.
Vad hände med fram med kardan, ett rejält handtag, följt av en rekorderlig skakning?
Nu ska det i stället köras en mer amerikansk gänghälsning där man möts i ett armbrytningsläge uppe vid bröstkorgen. Gärna följt av en liten kram. Inget emot kramar men skaka först hand som sig bör.
Fotbollsvärlden är kanske skräckexemplet nummer ett. När lagen propert står uppställda inför slantsingling sida vid sida är regeln sen att ett lag går förbi det andra och skakar tass. Men nej, i stället får vi se allt mer märkliga hälsningar.
När till och med Norrbottens egen Jonas Eriksson, domaren ni vet, körde gänghälsning med Andrea Pirlo inför Champions League-semifinalen i våras, så förstår man att det inte finns någon återvändo. Två gentlemän och förebilder som rent stilistiskt inte direkt utstrålar South Bronx om vi säger så.
Se varandra i ögonen, sträck ut våfflan, och gör en elegant skakning. Det är min uppmaning till Uefa nästa gång jag mejlar dem.
Varför finns det så många simmästerskap varje år? Det kan man förundras över.
Kortbane-EM, långbane-VM, långbane-OS, kortbane-SM, inne-VM kort bassäng, utehajdräkts-NM. Så där fortsätter det, det finns liksom ingen hejd. Det imponerande är att det alltid slås världsrekord och årsbästan hit och dit.
Det är märkligt, simsport borde vara slitsamt och formen borde vara svår att konservera för utövarna. Men icke, de plaskar som aldrig förr när det vankas mästerskap.
Är det någon som är glad för alla dessa simmästerskap så är det, den eviga simkommentatorn på SVT, Staffan Lindeborg.
Han måste ha världens bästa jobb. Jobba järnet en vecka, följt av tre lediga veckor innan det är dags för nytt mästerskap. Lindeborg måste ha besökt alla länder i världen när han har bevakat simmästerskap. Lyllo han.
Att den gode Staffan är den enda i hela världen som kan uttala den före detta holländska simmerskan Inge de Bruijns namn korrekt är ingen slump. Han har ju haft chansen att öva i 600 mästerskap.
Sen har vi det här med hockeyspelare och bakåtvänd keps. På isen har de såklart hjälm, konstigt vore annars. Men så fort tillfälle ges, före eller efter match, åker gärna kepan på, helst bakåtvänd.
Inget fel i det, huvudbonader är helt modemannamässigt, det kan vi slå fast.
Men just det där fenomenet när hockeyspelare jonglerar med fotbollen innan match, sitter på testcykeln efter match eller kör grissommarträning i någon backe, då sitter gärna kepsen på skallen – bakåtvänd.
Universalfotbollsplagget knickers håller helt på att utplånas från fotbollens värld. Extremt tråkigt. Inte bara för att knickers är ett coolt ord. Föräldrar kommer att klaga över blodiga lakan från sina barns fotbollseskapader. Knickers var ju det ultimata vapnet när det vankades glidtacklingar förr om åren.
Nu försöker barnen glidtackla också. Men det går inte så vidare bra eftersom dagens barn spelar i kortbrallor och där dagens underlag är plastgräs. Den ekvationen innebär brännskadade ben som inte är att leka med.
I mitt andra mejl till Uefa ska knickersfrågan dryftas.
Sen finns det såklart allvarliga saker som gör att idrotten befläckas på riktigt. Mutskandalen inom Fifa, dopning och annat fusk inom sporten är några exempel.
Sådana allvarliga saker som inte kan skämtas om. Just därför passar de ämnena inte i den här texten.