Min relation till sporten golf är inte vidare välutvecklad. Det är tillsammans med ridsport, MMA och motorsport en av de där sporterna som tycks pågå i ett parallellt universum. Det finns nischade tidningar och nördar runt omkring. Utövarnas namn och termerna de slänger sig med flyger lätt över huvudet på den oinvigde.
Trots att jag som många andra tycker att det främsta nöjet med att se på golf är att höra Göran Zachrissons poetiska kommenterande följde jag ändå vad som skedde i Skottland och The Open i söndags.
Henrik Stenson har framstått som en av de sämre av de bästa golfarna som varje år har en reell chans att vinna en Major. Denna gång gick han hela vägen och slog den mer välkände amerikanen Phil Mickelson.
Men inte nog med det. Han gjorde det dessutom genom att slå Tiger Woods rekord från 2000 när han hade 19 slag under par. Stenson bättrade den siffran och är med sina 20 slag under par bäst någonsin.
Det är stort. Efteråt hamnade mycket av snacket om huruvida prestationen ska belönas med Svenska Dagbladets guldmedalj, det så kallade Bragdguldet.
En liten tillbakablick i prislistorna gör att jag tvekar. De tio senaste åren har bragdguldsjuryn framstått som en samling vars pålitlighet inte är den bästa.
Jag skrev på Twitter att Stenson nu bara behöver köpa ett par skidor så är Bragdguldet säkrat. Det tycks ligga något i det eftersom de sex senaste gulden har gått till idrottare på skidor. Det är Anja Pärson i alpint två gånger om, skidskytten Helena Ekholm (tidigare Jonsson) och såklart en väldigt många skidåkare. Daniel Richardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner samt Ida Ingemarsdotter, Emma Wikén, Anna Haag och Charlotte Kalla.
Tveksamheterna startade redan 2006 när Anja Pärson fick Bragdguldet efter ett guld och två brons på OS i Turin. Att Tre Kronor vann OS-guld OCH ett VM-guld var inte gott nog vilket fick oss att fråga vad mer som egentligen krävdes? Kanske en totalseger i kuriosaturneringen Euro Hockey Tour?
När Anja Pärson välförtjänt tilldelades medaljen året efter framstod valet än mer fel.
Märkligheterna kulminerade sedan 2009 när två kandidater framstod som givna. Zlatan Ibrahimovic som kom från sin dittills främsta säsong med en ligatitel för Inter och en skytteligaseger i ett Serie A samt den då 15-åriga Sarah Sjöström som vann VM-guld på 100 meter fjäril och dessutom fixade ett världsrekord.
Räckte då detta? Nej, det blev i stället Helena Ekholm som vann VM-guld i skidskytte. Detta alltså i en sport med ungefär 3 000 utövare. Jepp!
Nästa år då? Herrarnas stafettlag gick då före bland annat Henrik Sedin som vann Hart Trophy som ligans mest värdefulle spelare.
2012 var det Lisa Nordén som med liten marginal missade guldet på OS i triathlon. En annan sport med en i sammanhanget ytterst marginell utövarskara.
Zlatan Ibrahimovic då som utsågs till världens fjärde bästa spelare efter det året? Icket.
Kim Andersson kanske som ledde Sverige till ett OS-silver och sitt Kiel till en Champions League-titel i handboll? Han var inte ens nominerad på idrottsgalan.
Frågan är hur många nyhetsredaktioner eller genomsnittligt idrottsintresserade människor utanför Sverige som noterat dessa händelser?
Troligen inte så många. Åk till Spanien, Australien, Argentina eller Sydafrika och fråga om någon där minns att Johan Olsson körde hem den där femmilen på VM 2013. Eller kolla hur många artiklar som skrevs efter Helena Ekholms VM-guld 2009.
Etnocentrismen inom idrotten är intressant och anmärkningsvärd. Varje land har sin egen idrottsliga kanon och det kan i bästa fall finnas plats för några internationella händelser också.
Golfens främsta borde höra dit eftersom det är en sport som utövas av många och inte bara avgränsat till norra delen av det nordliga halvklotet. Det Stenson gjorde var en stor bragd i en stor sport.
Därför förtjänar han Bragdguldet. Oavsett om han åker skidor eller inte.