Ikoner är så otroligt viktigt. Egentligen mycket, mycket mer betydelsefullt än titlar och meriter. En klubbs pokaler är visserligen något som är bestående i historiken – men det är spelarna som skapar de riktigt starka känslorna hos publik och supportrar. Ta Piteåanfallaren Alexander Lindahls resa till Italien som exempel. Efter den obehagliga älgkrocken som tog fotbollen ifrån honom har nog Romabesöket varit den stora höjdpunkten i tillvaron. Och som pricken över i:et – att få träffa superstjärnan, idolen, ikonen, guden, Francesco Totti. En otroligt häftig upplevelse som förmodligen bara händer en gång i livet.
Under min uppväxt var det två idrottare som nådde riktig gudastatus i Norrbotten. Eric Elliott och Jarmo Myllys. Att båda har sina tröjor upphängda i respektive hemmaarena är en självklarhet – egentligen tog det nästan väl lång tid för hyllningarna att äga rum. Men det viktigaste är att det nu har skett.
Jag har funderat lite vad det är som gör de här två idrottsmännen till såna ikoner.
För det första kan vi konstatera att ingen av dem kommer från Luleå, Norrbotten, eller ens Sverige för den delen. Kanske är det så att man inte kan bli profet i sin egen hemstad?
Givetvis är det starkt bidragande att båda hade otroliga karriärer här uppe och lyckades vinna guld. Framgång ligger naturligtvis bakom att man får hjältestatus. Framförallt var båda så fantastiskt bra varje gång de beträdde planen. Om Elliott eller Myllys fanns i Plannjas eller Luleå Hockeys laguppställning visste man att matchen kunde vinnas. Oavsett hur dåliga lagkamraterna var. Det fanns en exceptionell vinnarinstinkt hos båda två. När jag hör ordet proffs tänker jag på spelare som levererar på det vis som Elliott och Myllys gjorde.
När jag var 7–8 år anordnade Bergnäsets AIK klubbmästerskap i skidåkning. Att en då dopingfri Mika Myllylä var något av en idol, kan väl nämnas som ett sidospår i historien (och även vara ett bra exempel på hur dumma misstag kan få stjärnor att falla). I vilket fall som helst tog jag hem den där tävlingen och vann både guldmedalj och ett gosedjur. En älg som fick namnet Elliott. Om någon annan idrottare någonsin fick en leksak uppkallad efter sig av mig? Nej.
Ett bestående minne från Myllys tid i Luleå var när en själv härjade på kommunserieläktaren. I paus brukade halva veckopengen gå till tio lakritsklubbor för en krona styck. Det kunde ta sin lilla tid när 20 småungar skulle slanta upp mynten och bestämma smak och färg. En gång hann nog flera minuter gå av andra perioden innan transaktionerna var klara. Men det gjorde ändå inte så mycket eftersom den finländske målvakten var skadad.
Just som vi var på väg från godisluckan dök han upp. Jarmo Myllys i egen hög person. Luleåstjärnan var hungrig och skulle ta sig en burgare. Vi började tissla och tassla och till slut tog sig en kamrat mod att gå fram och fråga efter en autograf.
"Jag har ingen penna", fick Myllys fram på så där härlig finlandssvenska.
Det gick en stund av besvikelse innan vi kom på att man åtminstone kunde skaka hand och sedan skryta för kompisarna.
Francesco Totti har inga superkrafter. Inte Eric Elliott eller Jarmo Myllys heller. Men de tillhör alla kategorin stjärnor. Och om sådana människor kan få oss att glömma det som är jobbigt för stunden, komma ihåg gamla goda minnen och fylla livet med glädje, är de hjältar för mig.
Kan de ge oss så mycket uppskattning under en så lång tid är det inte mer än rätt vi ger tillbaka den dagen deras karriärer är över.
Även hjältar har stunder då de behöver folkets kärlek.
Framförallt är de värda det.