Ett skott smäller av, just som jag öppnar dörren till en risig gammal lagerlokal och jag vet att jag kommit rätt. Här står Rickard Johansson och nöter, fem timmar om dagen inför VM i Granada. Lokalen får han låna av sin arbetsgivare och skjutbanan (värd 120 000 kronor) har han fått låna av sin skyttesektion inför VM. Hans egen övningsbana (värd 2 000 kronor) som står undanskuffad i hörnet är i princip lika bra, men just nu är det de små marginalerna som gör skillnad. De exakta resultatsiffrorna på dataskärmen ger den lilla extra motivationen som krävs för att inte lägga av, menar han.
– Det har gått jävligt bra i sommar, jag har varit på pallen i storts sett varenda tävling, konstaterar han med skön stolthet.
Upp mot 15 tävlingar i Rickard Johanssons huvudgren "running target" blir det per år, men för att få in tävlingsrutinen och bättra på tävlingsnerverna gör han många kompletterande tävlingar, land och rike runt.
– Ju mer jag tävlar, desto lättare blir det att kontrollera nerverna.
Han beskriver hur han kammat hem guldmedaljer, trots att hela kroppen fladdrat av nervositet från tårna och upp. På något sätt sitter skotten.
– Jag är en ganska tuff skytt. Går bara in och så smäller det, jag håller inte på och velar. Det är nog min styrka, säger han och visar hur han skjuter "på väg in" vid första försöket.
– På träning skjuter jag nu så pass höga resultat att det räcker till VM-medalj. Men tävling är någonting helt annat, då är det maracas i knäna.
Resan till Spanien låter i många polares öron som en veckas solsemester berättar han, men den idén avfärdar han snabbt med att beskriva hur dagarna brukar se ut. Först så nervös på morgonen att han inte får i sig någon frukost, sedan en timmes bussfärd i skraltiga, stinkande bussar till tävlingsområdet där han vankar av och an hela dagen i väntan på sin tur att skjuta. Varannan dag 30 "långsamma skott", varannan "30 snabba", plus 20 skott gånger två i så kallat blandlopp, där man inte vet vilken hastighet som kommer. Allting fram till mästerskapsnivå bekostas av honom själv och av hans främsta sponsorer, nämligen familjen.
Det som driver honom är den starka gemenskapen inom sporten och med de som han tävlar med i "running target".
– Vi bor, äter, grillar och gör allt tillsammans. Det är en djävulsk gemenskap, berättar han med värme i rösten.
Men allt tävlande kostar. Bilen har rullat 3000 mil och så tillkommer boende, hotell och mat.
– Det där drar iväg. Utan alla nära och kära som stöttar med dieselpengar och annat hade det varit omöjligt för mig.
Bössorna är visserligen dyra, men håller livet ut. Och den figursydda korsettliknande jackan, värd 12 000 kronor, är nödvändig som stöd, för de 200 lyft han gör dagligen med sin bössa på fem och ett halvt kilo. Han har redan hunnit slita ut axeln två gånger i sitt unga liv, på grund av för mycket träning.
– Du måste vara halvknäpp och ha en väldigt snäll flickvän, konstaterar Rickard Johansson med ett leende.
Han var bara sju år gammal när han tävlade första gången med pappa Peter som sällskap, då längst en bana där viltfigurer dök upp och skulle prickas. Pappa och hela familjen har en central roll än idag.
– Jag har haft sjuk uppbackning av min familj, pappa har aldrig ifrågasatt en enda resa utan alltid ställt upp när jag velat åka. Jag hade aldrig varit där jag är i dag utan min släkt.
Men sedan har han skjutit sig via fält, bana, trap (lerduvor) och skeet, innan han slutligen föll för "running target".
– Jag har väl skjutit med i stort sett allt utom pistol, summerar han.
" Running target" som han alltså nu satsar allt sitt krut på, är den gren han nu kommer att försvara Sveriges heder med i Granada, tillsammans med sina landslagsmän Emil Martinsson, Strömsund och Niklas Bergström, Värmland. Två rutinerade män i 35- till 40-årsåldern som betytt oerhört mycket för Rickard Johansson både tävlingsmässigt och privat. Vägen fram till framgången har inte alltid varit enkel och lagkamraterna har varit en trygghet genom en lång, besvärlig tid. Han beskriver hur han arbetade som ett psyk som frilansande fotograf i eget företag och som reporter för skotertidningar, samtidigt som han tränade stenhårt. Strax innan Europa Mästerskapen i Belgrad 2011 åkte han in på akuten under pågående tävling i Grums, och efter att kroppen sedan totalhavererat sex gånger med blodiga kräkningar, konstaterade man slutligen att han nått den berömda väggen 2011.
– Jag har kommit därifrån och blivit en helt annan människa i dag, konstaterar han insiktsfullt.
Nu ligger kamerautrustningen på hyllan och han arbetar sedan tre år tillbaka som butiksbiträde på GK i Morjärv, 75 procent. En lugnare tillvaro som gör att tiden räcker bättre till träning, ett trettiotal tävlingar om året och lite socialt liv emellanåt. Ett liv som han beskriver som själva nyckeln till sin framgång.
– Nej, det här med frilansandet är inte min grej. Jag tycker om fasta rutiner så att jag kan få struktur i skyttet, annars tappar man fokus och kan lika gärna kasta en näve grus som skott.
Nu tränar han dessutom kondition och ser till att äta bra kost, så att sockernivån hålls jämn.
– Hela livet måste vara i balans helt enkelt. Man måste ha harmoni i kroppen för att kunna fokusera.
Har du det nu?
– Ja, jag har lagt mycket tid på min flickvän inför VM, och fiskat enormt mycket senaste månaderna. Jag mår otroligt bra av det.
I Morjärv är man stolt över Rickard Johansson och han berättar hur många följer hans karriär och frågar hur det går.
– Det är sådant som gör att man orkar hålla på, och som pushar det där lilla extra.
– Det här är någonting jag själv känner att jag är bra på, och det går inte att sluta. Det är som en drog.