För lite mer än tre år sedan, i mars 2014, spräckte Johan Lidman sin vänstra knäskål under en deltävling i den amerikanska skotercross-serien ISOC.
Efteråt förklarade, den då 23-årige skoterföraren, att han skulle ta sig tillbaka. Men återkomsten dröjde.
Två tunga bakslag med frakturer i knät och operationer som följd gjorde att hans comeback dröjde till januari i år – nästan tre år senare.
Men när Johan Lidman väl kom tillbaka gjorde han det med besked. Exempelvis tog han dubbla fjärdeplatser i Clash of Nations och VM innan han avslutade vintern med att bli tvåa i Karlsborgs Superstadioncross. Insatserna gav Lidman ett proffskontrakt med det amerikanska Buffalostallet Woodie’s Racing.
Till att börja med. Hur less är du på att prata om dina knän?
– Ganska less faktiskt (skratt). Jag pratar gärna om något annat framöver. Det börjar kännas som ett gammalt kapitel – men jag förstår givetvis att det kommer att komma frågor om det, säger 26-åringen.
Hur var det att återvända till sporten efter allt det här?
– Jag var väldigt osäker under sommaren 2016. Jag tränade bra, men jag hade inget självförtroende och var svinnervös när jag skulle börja köra skoter igen under hösten förra året. Jag var rädd att det inte skulle fungera för mig, säger han.
– Men det tog bara två–tre veckor innan jag hade övertygat mig själv att det skulle funka. Jag var orolig över att jag skulle bli lite feg – men det blev jag aldrig.
Fegheten kan väl vara den stora skillnaden mellan succé och fiasko?
– Ja, verkligen. Man tappar några procent om man är rädd att skadan ska gå upp. Men jag slutade tänka på mitt knä väldigt fort. I slutändan hade jag bara tappat två år av körning – men inget annat, säger han.
– Hela förra säsongen handlade egentligen om att bygga upp självförtroendet på skotern. Och det gick ju verkligen framåt hela tiden.
Är du överraskad att Woodie’s Racing de valde att satsa på en förare som varit skadad i 2,5 år?
– Ja. Och inte minst med tanke på att det inte finns så många proffsteam att köra för. En del har lagt ned sina satsningar sedan jag senast var i USA (2014) och det finns inte så många nystartade team, säger Lidman och fortsätter:
– Det var så klart något jag hoppades skulle hända – men det var inget jag riktigt trodde på eftersom att det gick så pass lång tid innan jag blev återställd.
När han skadade sig tävlade han för proffsstallet Warnert Racing och tanken var att han skulle återvända dit så fort knäskadan läkt. Men så blev det inte – ju längre tid han var borta – ju mindre brydde sig stallet om honom.
– Ja, det blev tyvärr så. Det rann ut i sanden eftersom att jag inte kunde ge ett svar på när jag skulle vara tillbaka på skotern.
Hur tog du det?
– Klart det var tungt.
Hur har den här tiden varit för dig? Har du varit deprimerad?
– Absolut. Säger jag något annat så ljuger jag – det har varit tufft, säger han och förklarar:
– När man vill något så mycket och när det enda jag vill syssla med tas ifrån mig är det inte lätt. Bakslag efter bakslag (i rehabiliteringen) påverkade mig negativt.
Hur har det märkts på dig?
– Hur ska jag förklara? Kanske har jag till exempel saktat ner i perioder och inte har varit på lika bra humör som vanligt. Det har givetvis varit tufft för alla i min närhet – inte bara för mig. Men jag vill, i grunden, tro att jag är en ganska glad person.
Ja, så har jag uppfattat dig under mina år som sportreporter ...
– Ja, jättekul att höra. Jag är egentligen en person som försöker se möjligheter och som försöker ge positiv energi. Jag har inte varit den som sett problem – och det har nog hjälpt mig i sporten också.
Behövde du söka professionell hjälp?
– Nej. Jag var inne på att göra det ett tag. Men jag har en del personer runt om mig som jag kan prata med och som jag kan öppna mig för. Det känns väldigt bra att ha sådana vänner omkring mig.
Att Johan Lidman lyckades ta sig tillbaka till den stora skoterscenen var den bästa medicinen.
– Så är det. Att göra det jag vill mest av allt gjorde att jag blev på bättre humör direkt.
I början av november går flyttlasset till Princeton, Minnesota. Det ligger bara en dryg halvtimmes bilresa från Elk River där länets två andra skoterproffs Elina Öhman och Petter Nårsa bor.
– Det känns trevligt, säger Lidman om att ha Älvsbyparet så nära.
Men Nårsa är ju en stor konkurrent. Eller?
– Bara när vi är på banan – då är man inte kompis med någon. Men man måste kunna skilja på vad som händer på och utanför tävlingsbanan, säger Lidman och fortsätter:
– Jag och Emil Öhman (tvåfaldig världsmästare som lade av 2015) är väldigt bra kompisar och vi har haft våra incidenter genom åren. Vi har kört på och varit irriterade på varandra. Men sedan har vi ändå varit vänner utanför banan.
Du får bli irriterad på mitt påstående om du vill. Men känns det inte som att du fick stå lite i skuggan av Öhman tidigare och nu helt plötsligt bakom Nårsa?
– Litegrann, absolut. Men självklart har Emil, och nu Petter, lite bättre meriter än mig. Petter vann X-games i vintras och Emil har vunnit VM två gånger. Jag har varit nära i VM två år i rad, säger han och fortsätter:
– Men om vi ser till USA har Emil varit tvåa i standardklassen en gång. Men resten av tiden där borta tampades jag och Emil på samma nivå och om samma placeringar.
Är det bara media som har satt dig i deras skugga?
– Jag vet inte. Jag har ju hört det här förr från annat håll. Men det kan ju till viss del bero på att jag alltid har försökt hålla en låg profil. Jag vet inte om det har med saken att göra, jag vill inte säga att Emil eller Petter är annorlunda än mig på det sättet.
Fast Emil Öhman kunde ju skapa rubriker när han var förbannad efter tävlingar ...
– Ja, exakt. Det kanske gjorde att namnet kom ut lite mer. Men sedan får man inte glömma bort att han faktiskt har vunnit VM vid två tillfällen – man får mer publicitet när man gör resultat.
Och nu har ungtuppen Petter Nårsa seglat förbi dig under skadefrånvaron ...
– (Skratt) Ja, exakt. Nä, men Petter ska ha all cred – han har gjort det bra i USA och jag unnar honom allt. Det är jätteimponerande.
– Men det är givetvis jättetufft att sitta och se på när han lyckas där borta. Jag hoppas komma dit och visa att jag också verkligen kan prestera.
Ja, du var ju på gång mot något stort redan 2014 ...
– Jag hade verkligen det. Då hade jag egentligen bara en ovunnen final. Det kan jag säga utan att sticka ut hakan.
När Johan Lidman skadade knäet hade han radat upp åtta raka deltävlingar med femteplatser som sämsta resultat – han hade dessutom stått på pallen tre gånger den vintern. Kvällen när hans vänsterknä gick sönder i tre delar var han på väg mot sin första seger i ISOC-serien.
– Jag var verkligen i form den vintern och jag hade lyft mitt självförtroende till nya höjder. Det är sådana minnen som gör att jag har motivation att lyckas på nytt.
Öjebyprodukten flyttar inte bara tillbaka till Nordamerika i vinter. 26-åringen återvänder även till skotermärket Arctic Cat som han tävlat för under större delen av karriären fram till och med 2011.
Mellan 2011 och 2014 körde han två säsonger för Polaris och en säsong för Ski-Doo.
– Arctic Cat är en helt annan maskin nu. Det kommer att ta en tid att vänja sig vid skotern, säger Lidman som tävlade på en Lynx under förra vinterns comebacksäsong.
– Eftersom att jag har gjort märkesbyten några gånger så vet jag vad det handlar om. Steget till Arctic Cat kommer nog att vara lätt eftersom att jag känner igen mycket från förr. Jag vet hur deras maskiner arbetar och jag är exalterad och längtar efter att börja testa den.
Att hans förra mekaniker Nate McConnell i Warnert Racing numera arbetar åt Woodie’s Racing gör också steget lättare.
– Han kommer visserligen att arbeta åt teamägarens son Kaden Woodie. Men det känns jättebra att han finns med där. Min mekaniker heter Jesse Hendrickson och är en gammal skotercrossförare som verkar väldigt seriös och noggrann.
Dessutom finns Ryan Duncan där som teamchef. Även han har ett förflutet i Warnert Racing.
– Det är tack vare honom som ägaren (Paul Woddie) öppnade ögonen för mig.
Inför avresan till USA har Johan Lidman satsat allt för att komma fram så bra förberedd som möjligt. Han har visserligen arbetat lite extra på svärfars snickerifirma – men framför allt har han vigt sin tid åt träning och åter träning.
Vad har du för ekonomisk uppbackning?
– Oj, ingen (skratt). Nä, men skämt åsido, det är en prioritering att satsa alla dina kort på en sak. Lyckas jag att vara på pallen och vinna tävlingar – då tjänar jag pengar, säger han.
– Exempelvis lyckades jag med det 2014 och då fick jag in lite pengar.
Vad ger en förstaplats i en ISOC-deltävling?
– Oj, det är individuellt eftersom att vissa har bonusar från klädmärken, hjälmar och så vidare. Men en seger i en deltävling ger nog mellan 10 000–15 000 dollar (80 000–120 000 kronor).
Och sedan är det sjunkande beroende på placering?
– Ja, men det är också individuellt. Vissa har bara pengar för en topp tre- eller topp fem-placering.
Så du klarar dig rätt bra om du håller dig topp fem?
– Ja, då tjänar du ändå hyfsat med pengar.
Och nu klarar du dig på sparpengar?
– Ja, typ.
Men du har även en grundlön under tiden du är i USA?
– Ja. Även den är individuell och där snackar vi inga hockeylöner. De som är i toppen och har hållit på i 15 år kan pensionera sig utan att behöva göra något mer. Toppåkarna tjänar mycket pengar, säger han.
– Men jag har allting betalt. Boende, flygresa dit och hem, fordon, bränsle och anmälningsavgifter betalt. Det är egentligen bara det jag sätter i munnen som jag betalar själv. Själva grundlönen är inte jättefet – men den gör så att jag går mer än runt. Men i slutändan är det resultaten som avgör om jag tjänar stora pengar.
En sådan som Tucker Hibbert är ett exempel på någon som kan gå i pension utan att behöva jobba något mer?
– Ja. Han tjänar väldigt mycket mer pengar än vad alla andra gör.
Är han typ skotercrossens svar på hockeyns Peter "Foppa" Forsberg?
– Lite så, helt klart. Mycket kretsar kring honom under tävlingarna. Han är på en annan nivå än oss andra.
Hur är han som person?
– Trevlig och en helt normal människa. Eftersom vi körde samma märke tidigare (Arctic Cat) kom vi varandra närmare och sågs på middagar och så vidare. Han är som vem som helst.
Hibbert har dominerat skotercrossen i många, många år och har vunnit flest segrar av alla genom tiderna (127 vinster på 218 starter). På sin imponerande meritlista har han tio totalsegrar i ISOC-serien – varav fem i Pro Open-klassen.
I fjol fick han det dock tuffare. Först snuvade Petter Nårsa honom på segern i X-games och sedan blev han "bara" totaltrea i ISOC-serien.
– Det har börjat ändras litegrann – andra förare har förstått att man måste vara minst lika seriös som honom för att kunna vinna, säger Lidman.
Vilka blir dina tuffaste konkurrenter i vinter?
– Topp fem-åkarna från i fjol. Kody Kamm, Tim Tremblay, Tucker Hibbert, Lincoln Lemieux och Petter Nårsa kommer att vara redo igen. Sedan finns många fler som också har tagit stora steg. Det kommer att bli tuff konkurrens.
Till sist, är det något du vill tillägga?
– Mitt mål är att komma dit, hålla mig frisk och framför allt ha kul. Har jag kul så kommer jag att prestera bättre – så har det alltid varit. Jag vet inte om jag sett fram emot en säsong lika mycket som nu och därför ska det bli spännande att sätta min motivation i arbete och se vad jag kan göra av det, säger han och avslutar:
– Jag vill även passa på att tack alla som stöttar mig i det jag gör, det betyder massor. Även ett stort tack till de lokala företag som hjälp mig att ta mig runt på alla tävlingar under 2017 och min första säsong tillbaka efter den långa frånvaron.