2012 var hon borta i tio månader på grund av mykoplasma.
Och under 2013 tvingades hon ta en paus från all aktivitet på grund av överträning.
Nu är Ingela Andersson på väg tillbaka på allvar. Sedan maj har det 23-åriga skidskyttelöftet kunnat träna på ordentligt utan större bakslag.
– Det känns jättekul – fruktansvärt roligt, säger Andersson till Kuriren.
Efter alla sjukdomar tappade Arvidsjaurprodukten sin plats i det svenska A-landslaget.
Numera huserar hon i utvecklingslaget – men på sikt vill den trefaldiga JVM-medaljören göra ett nytt försök att etablera sig på den internationella seniorscenen.
– Så är det, jag vill ju självklart att det ska gå bra. Men först och främst vill jag fokusera på i år och känna att kroppen blir uppbyggd igen i stället för nedbruten – jag försöker verkligen ha tålamod, säger K4-åkaren.
På grund av alla bekymmer under de senaste säsongerna är Ingela Andersson givetvis sparsam med att uttala en offentlig målsättning. Men efter sommarens SM-silver i rullskidskytte har hornen på tävlingsdjävulen vuxit.
– Den där tävlingsmänniskan inom mig ställer till det – speciellt eftersom det gick så bra på SM. Men jag har hela tiden sagt att jag först och främst vill kunna tävla till vintern och det gäller fortfarande, säger hon.
Till årets säsong har Ingela Andersson gjort ordentliga ändringar i sitt träningsupplägg. Mest anmärkningsvärt är att hon har brutit samarbetet med landslagstränaren Marko Laaksonen. Numera samarbetar hon med Pär Svärdfeldt som är gymnasietränare i Anderssons hemstad Östersund.
– Det är lite annorlunda typ av träning. Pärs upplägg är verkligen bra för mig och han förstår och tar hänsyn till mina tidigare problem, säger hon.
– Jag började prata med honom under tiden när jag var övertränad och han gav mig många bra råd. När jag skulle söka tränare i våras så kände jag att det var han som skulle hjälpa mig och det känns väldigt bra.
I mitten på sommaren var hon nära att åka på ett ordentligt bakslag igen. Men erfarenheterna hjälpte henne att undvika ett nytt uppehåll från träning.
– Jag kände igen känslan och sa till direkt – då var det ingen större fara. Jag behövde bara justera lite i mängd och intensitet för att kunna träna och återhämta mig normalt igen.
Så här i efterhand vill Ingela Andersson inte ha överträningen ogjord.
– Jag har lärt mig mycket om min kropp. Hade det inte hänt då, så hade det kommit i framtiden eftersom jag är en person som bara kör på hur trött jag än blir, säger hon och fortsätter:
– Jag har alltid trott att det aldrig ska kännas bra när man tränar och att allt blir bättre så småningom – men det är inte riktigt hela sanningen...