Det har gått nästan tre veckor sedan Piteå-åkaren Hanna Öberg, 22, gjorde sitt livs lopp. Det var distansen på OS i Pyeongchang och hon både åkte fortare och sköt bättre än någonsin tidigare. Det räckte hela vägen till ett sensationellt OS-guld – och ett nytt liv som svensk superstjärna. Att hon sedan förde de svenska damerna till ett stafettsilver veckan därpå blev ytterligare grädde på moset.
Nu har hon varit hemma i Östersund en vecka och fått lite välbehövlig lugn och ro efter OS-succén. Tillsammans med sambon och landslagskompisen Jesper Nelin, som lämnade OS med ett stafettguld, har hon mest tagit det lugnt.
– Jag har försökt vila och ladda om. Man har ju varit rätt trött sedan man kom hem, säger hon till NSD.
OS var ju en enda stor succé. Var det ändå skönt att komma hem till Sverige?– Ja, man var trött på slutet. Alla var det. Det är ju ett tufft program med många tävlingar.
Dessutom en hel del uppmärksamhet och intervjuer.– Ja, sånt tar ju också energi. Även fast jag tycker att det har funkat bra. Men det var skönt att komma hem och få lite vardag igen.
Charlotte Kalla brukar se fram emot att få komma hem och tvätta sina kläder efter ett mästerskap. Är du likadan?– Jag vet inte om jag tycker att det är så kul att tvätta kläder, men det är skönt att bara komma hem och få sova i sin egen säng. Att få göra de där vardagsgrejerna som man bara gör hemma.
Hanna Öberg gjorde ett fantastiskt OS. Förutom ett guld och ett silver lämnade hon Pyeongchang med två individuella femteplatser samt en sjundeplats. Ett genombrott utan like. På en knapp månad har hon gått från doldis till igenkänd överallt.
– Så fort jag går utanför dörren är det någon som känner igen mig och vill gratta. Det är ju positivt, sen kanske man inte alltid har tid att stanna och prata.
Hur stor skillnad är det på ditt liv nu jämfört med innan OS?– Än så länge är det inte så jättestor skillnad eftersom jag inte har gjort så jättemycket den här veckan. Jag har knappt svarat i telefon, eftersom jag har velat landa i det själv. Så än så länge är det inte så stor skillnad, men det lär väl visa sig så småningom.
När NSD pratar med Hanna Öberg sitter hon på Östersunds flygplats, på väg till finska Kontiolahti där världscupen har nästa stopp. Hon ser fram emot att tävla igen, men har ingen aning om hur formen är.
– Man är ju fortfarande lite trött, men kroppen har börjat svara lite bättre de senaste dagarna. Jag ska bara försöka ha kul och göra mitt bästa. Jag ser fram emot att tävla. Jag jar ju inte tävlat så jättemycket i vinter, säger Öberg som tävlar först på fredag då sprint står på programmet.
Har du tänkt mycket på OS den gångna veckan?– Ja, jag har kollat på lite repriser och försökt få det att kännas lite mer verkligt. Det är svårt, men det börjar väl sjunka in lite i alla fall.
Känns det overkligt?– Ja, absolut. Jag har ju aldrig varit på pallen i en världscup och så vinner jag OS. Det är svårt att toppa.
Var det som att allt bara föll på plats under OS?– Ja, så var det. Det började ju väldigt bra för mig på sprinten och jaktstarten (sjua och femma). Men jag kände inte att det var några perfekta lopp. Det saknades lite, litegrann för att det skulle vara superbra. Och jag hade ju känslan, efter Sebastians silver, att allt är möjligt. Typ: "Jag vill också ha!". Så när det var dags för distans var jag superfokuserad.
Det räckte för att Hanna Öberg skulle göra sitt livs lopp – och vinna OS-guld.
– Det var ett perfekt lopp för mig. Jag har aldrig åkt så snabbt och det är inte många gåner jag skjutit så bra. Sjukt att jag kunde göra det just den dagen.
Förstod du att det skulle räcka till medalj när du gick i mål?– Eftersom jag var i bra slag och hade skjutit fyra nollor så visste jag att det skulle kunna räcka till en medalj. Wolfgang (Pichler) skrek också till mig på sista varvet: "You can be olympic champion!". Men när jag gick i mål var jag bara nöjd att jag hade gjort ett så bra lopp.
Beskriv känslan när du insåg att du vunnit.– Det är ju helt sjukt. Det är surrealistiskt. Man förstår inte riktigt att det händer.
En stark scen efter loppet var när landslagskompisen Mona Brorsson gick fram till Hanna Öberg, skakade på huvudet och utbrast: "Vad gör du? Du vinner. Alltså, du vinner!"
– Det är nästan det som betydde mest för mig den där dagen, att alla var så glada för min skull. Jag kände att det verkligen var genuint.
Det svenska skidskyttelandslaget lämnade OS med två guld och två silver. Sammanhållningen och lagkänslan var påtaglig under hela mästerskapet. Alla njöt och firade tillsammans.
– Jag tror att det beror på att vi har tränat ihop några år nu, både tjejer och killar. Vi gör det i princip varje dag. Med Wolfgangs träning är det rätt tufft i perioder så vi har hela tiden fått vara med på varandras resor. Under tuffa dagar och bra dagar. Sen har vi inte heller någon konkurrens inom laget, vi försöker hjälpa varandra. Det tror jag betyder jättemycket.
Hanna Öberg hyllar landslagstränaren Wolfgang Pichler:
– Jag är rätt säker på att jag inte hade varit på den här nivån skidåkningsmässigt utan honom. Det största med Wolfgang är att han visar vad som är möjligt, att vi kan träna så hårt som vi gör. Det är inte många andra som tränar lika hårt.
Har det aldrig känts för jobbigt?– Det är klart att det har funnits såna perioder, nån gång har man blivit sjuk. Men han (Pichler) är noga och har stenkoll på träningen. Han kollar pulsfilerna efter varje träningspass så han ser om vi börjar bli slitna, då bromsar han.
Du har fullt förtroende för honom?– Ja, verkligen. Sen litar jag helt på att han ska få mig i form och det gjorde han ju inför OS. Hans upplägg har verkligen funkat jättebra för mig.
Han måste ha varit lycklig under OS.– Ja, han var jätteglad. Jag tror att hela OS för honom var en helt otrolig upplevelse. Efter varje medalj som togs sa han att det var den finaste medaljen.
Hanna Öberg är inte den enda skidskytten i familjen. Lillasyster Elvira Öberg, 18, vill inte vara sämre hon. Förra veckan slog hon till med tre JVM-guld. Nu hyllas hon av sin storasyster.
– Hon är så duktig. Det är så kul att se. Superoväntat var det kanske inte, men att hon skulle ta tre guld var ändå lite överraskande.
Era föräldrar måste vara helt slut nu.– Ja (skratt), jag tror det. Jag tror det.