Staffan Eklund var framgångsrik förbundskapten för det svenska skidskyttelandslaget i 14 år mellan 1999–2013 där det blev både VM-guld och OS-guld för svenska åkare. För sina insatser belönades Eklund med TT:s idrottsledarpris 2009 och Årets idrottsledare vid Idrottsgalan 2010.
Sedan han slutade som svensk förbundskapten har han jobbat inom Boden kommuns kultur och fritidsförvaltning. Men skidskytte-VM i Pokljuka, som avslutades i söndags, har han följt från TV-soffan.
Där fick han se Hanna Öberg ta totalt tre VM-medaljer. Silver i distansloppet, brons i mixedstafetten och brons i singelmixedstafetten. Totalt tog Sverige sex VM-medaljer vilket är rekord för ett stort internationellt mästerskap.
– Det är magiskt bra. Förhoppningarna låg väl mer på tjejerna och sen var det väl kanske ingen som hade trott att killarna skulle köra så bra, säger Staffan Eklund.
Efter den fina VM-starten, där Hanna Öberg körde hem VM-bronset i mixedstafetten, blev det en dipp för Öberg i de två efterföljande tävlingarna med en tiondeplats i sprinten och en trettondeplats i den efterföljande jaktstarten. Öberg själv sa till svensk media att hon inte kände igen sig själv och att det fanns en oro att framförallt åkformen var som bortblåst.
Men två dagar senare var Hanna Öberg tillbaka i gammalt gott slag och säkrade ett VM-silver i distansloppet. Och det är just det här som Staffan Eklund imponeras över, att Hanna Öberg klarade av att resa sig efter motgångarna.
– Ja, verkligen. Jag trodde helt ärligt att hon inte skulle kunna ladda om och komma tillbaka. Det är ovanligt att ha den förmågan så det är fantastiskt att hon klarade av det, säger Staffan Eklund.
Hur bar hon sig åt?
– När det gäller så mycket så gäller det att tro på det man gör och Hanna Öberg verkar vara väldigt mentalt stark. Det handlar inte bara om att vara talangfull och att kunna underkasta sig den mängd av träning som krävs, säger Eklund.
Staffan Eklund lämnade alltså skidskyttet 2013, ett år före OS i Sotji. Men 14 år som förbundskapten tog ut sin rätt.
– Jag var sliten och trött på slutet. Det tär på krafterna att vara borta 220 dagar per år i 14 år. På slutet var jag så trött när jag kom hem att jag inte riktigt orkade återhämta mig, säger Staffan Eklund.