Det blev några galna veckor för familjen Öberg i mitten av februari. Först slog storasyster Hanna, 22, till med ett sensationellt OS-guld på distansloppet i Pyeongchang, sedan kryddade hon det med ett OS-silver i stafett. Inte många dagar senare slog lillasyster Elvira, 19, till med sitt första JVM-guld. Det kom på distansloppet. Det toppades sedan med ytterligare två guld – ett i stafett och ett i sprint.
När NSD träffar Elvira Öberg har hon sportlov från skidgymnasiet i Sollefteå. Hon är hemma hos mamma och pappa i Svensbyn och hälsar på. Det är skönt. Hon får lugn och ro, serverad mat och bra träningsmiljö.
– Det är skönt att vara hemma. Det blir inte så jätteofta, säger hon.
På ett bord i köket ligger hennes tre färska guldmedaljer från junior-VM i Otepää. Hon har fortfarande svårt att ta in det enorma genombrott hon fått.
– Jag visste ju att om jag gjorde ett riktigt bra lopp kunde jag vara med och slåss om medaljer, men jag hade varit sjuk veckan innan JVM och var orolig för om jag ens skulle kunna tävla. När jag åkte dit var planen att göra mitt bästa, jag hade inga resultatmål och inga krav på mig själv.
Att det skulle bli tre guld hade hon aldrig kunnat drömma om. Hon pratar mycket om att hon lyckades hitta en perfekt mental balans under mästerskapet.
– Jag ville komma ihåg att njuta, minnas att det faktiskt är jag själv som tagit mig dit, det var där jag ville vara. Det är så många som kommer in till sista skyttet och känner: "Oj, oj, oj, det här kan bli bra". Jag ville inte tänka så, utan bara njuta. Det är bara mentalt.
Du klarade det uppenbarligen.– Jag hittade ett bra läge, en bra anspänning. En otroligt skön känsla att ha. Det är jag jätteglad över och något jag kan ta mig i framtiden. Samtidigt har jag en tendens att göra mina bästa lopp när det gäller som mest, det känns bra.
Vi sitter i köket i huset i Svensbyn. En brasa värmer gott. Utanför dörren är snön meterhög och det är nära till Valsberget och Lindbäcksstadion. Det är här Elvira precis som storasyster Hanna fostrats till skidskyttar av högsta klass. Mycket tack vare mamma Viktoria och pappa Tomas som varit oerhört delaktiga i döttrarnas träning.
När Elvira tog sina tre JVM-guld blev uppståndelsen enorm, mycket på grund av att storasyster Hanna just gjort ett super-OS.
– Det blev ganska mycket uppståndelse efter distansen. Plötsligt rinde de från Expressen och SVT, lite skillnad från PT. Men det var ju också så tätt inpå OS. Det var inte många artiklar som inte började med "Hannas lillasyster".
Vad tycker du om det?– Äh, jag bryr mig inte så mycket om det.
Men lite?– Visst, man är ju tävlingsmänniska och hela den biten. Men det är ju en såda logisk koppling. Det är ingenting jag bryr mig jättemycket om, det är bara lite kul att det alltid blir så. Men så har det alltid varit.
Har ni alltid jämförts med varandra?– Det är väl klart. Vi har gått på samma skola sedan dagis och lågstadiet. Vi har haft samma lärare och tränare. Det är inte så konstigt att vi jämförs med varandra, jag jämför också mig själv med Hanna. Om jag har sprungit ett test så vill jag veta vad Hanna sprang på när hon var i min ålder.
Du jagar henne?– Ja, lite så blir det ju. Men det blir naturligt i och med att hon är äldre. Hon är också en otrolig inspirationskälla och idol.
Har ni tävlat mycket med varandra till vardags?– Det är klart att man har hunnit brottas en del. Vi är ju syskon och har bråkat om allt möjligt. Kanske just för att vi båda är ambitiösa människor, vi vill alltid bli bättre. Vi vill bli bäst. Jag tror att det har gett mycket också.
Elvira Öberg föddes i Kiruna 1999. Men familjen flyttade till Boden när hon bara var ett och ett halvt år gammal. Där blev de kvar i ett år ungefär. Sedan flyttade de till Svensbyn och huset som vi sitter i nu.
Elvira pluggar tredje året av fyra på skidgymnasiet i Sollefteå. Där har hon tagit enorma steg som skidkytt de senaste åren. Men det var nära att hon aldrig flyttade till Sollefteå och satsade på skidskytte.
– Jag velade länge. Det var inte alls någon självklarhet att jag skulle börja på skidgymnasiet. Jag hade lika gärna kunnat bli kvar här hemma. Jag var inte alls långt fram i resultatlistorna då. Jag var ganska långt efter både skyttemässigt och åkmässigt. Men sen kände jag att jag ville testa ett år i alla fall. Och det hände fruktansvärt många grejer redan första året, utvecklingsmässigt. Det var ju verkligen roligt. Plötsligt insåg jag att jag kunde vinna lopp, inte bara komma femma.
Planen i framtiden är att flytta till Östersund, precis som Hanna och de flesta skidskyttarna i landslaget. Hon siktar på att köra OS och VM – förhoppningsvis som medaljkandidat.
Men hon vet att vägen dit är lång och väljer att skynda långsamt. Nästa vinter går VM i Östersund. På frågan om hon hoppas på att bli uttagen svarar hon:
– Nja. Tjejerna som är i landslaget nu är så otroligt duktiga. Det är ett stort kliv att att komma med i A-laget. Framför allt när det gäller träningsmängd. De andra tjejerna har ju hunnit träna Wolfgang-träning i tre år. Man ska aldrig säga aldrig, men jag tror det blir tufft. Det är inte mitt mål. Jag har fortfarande mina juniorår kvar och det är mycket jobb som ska göras.
Det bästa av allt?
– Skidskytte är en sport där man är som bäst kanske i 27-årsåldern, inte i 20-årsåldern, säger Elvira Öberg.