Beskedet kom plötsligt förra veckan, beskedet som Ingela Andersson, Arvidsjaur, väntat på under hela säsongen. Äntligen var det dags att dra på sig landlagsdressen och packa väskorna för att åka till Ruhpolding.
– Jag har känt hela säsongen att jag haft det i mig, men nu har det gått fort liksom.
Hon fick överge tanken på IBU-cupen i Nove Mesto och istället sätta sig på ett plan till Italien men det var inga problem.
– Ja absolut jag klagar inte, jag är jätteglad att få tävla– Min bror beskrev det lite kul. Han sade: "Fan ta chansen nu, det är inte många som gått från Sverigecup till världscup på två veckor", säger hon.
I stafetten höll allt på att gå åt pipan. Skidan skar ut och Ingela Andersson störtdök.
– Men när jag kollade analysen efteråt så var det inte så att jag tappat på de övriga svenska tjejerna. Det blev ingen katastrofsträcka.
Hon märkte dock tydligt att de flesta sätter sin starkaste åkare på sista sträckan i stafetten.
– Det blir väldigt tydligt att de åker fort, men jag visade ändå att jag har det i mig när jag hängde på Dorothea (Wierer, Italien) efter första varvet. Jag hade en bra känsla men det blir svårt att komma in i det igen när man har ramlat.
Stafettloppet är historia nu och siktet är inställt på torsdagens sprint i Antholtz.
– Planen var att jag skulle åka i Ruhpolding, mer än så visste jag inte, men jag fick veta på söndagen, samma dag som vi åkte vidare, säger Ingela Andersson.
När Kuriren når henne är det mestadels återhämtning som står på schemat och det är ingen speciell uppladdning planerad inför helgens tävlingar.Laget är bosatt i byn nedanför tävlingsbanan som ligger på drygt 2000 meters höjd över havet.
– Här nere i byn går det bra, men man märker av höjden direkt när man kommer uppe. Det är lite svårt att förklara för någon som aldrig upplevt höghöjd, men om man har en viss puls på ett pass på normal höjd så ligger man mellan 20 och 30 slag högre här uppe. Även en lugnt träning är jobbig.
De senaste veckornas intensiva tävlande har så smått börjat ta ut sin rätt men Ingela Andersson är hoppfull.
– Jag brukar kunna åka bra i Antholtz och generellt så tycker jag om att köra sprint, men det är mer som en skjuttävling än en åktävling. Jag har inte varit lika bra som när jag åkte i Piteå och det hade varit intressant att se hur långt de loppen hade räckt nu.
– Men jag har skjutit väldigt bra, jag har fått till det de senaste tävlingarna, men jag har aldrig lyckats skjuta fullt här så det vore roligt att göra.
Just ingången till skjutvallen är ett moment som ställer till det för många åkare i Antholtz, det är en brant stigning precis innan vallen.
– Det brukar bommas en hel del, trots att banan inte är jättetuff i övrigt. Sedan gäller det att inte ta ut sig för mycket, på lågland kan man få ner pulsen innan det är dags för skjutning men här är det mycket svårare.
Går det bra i sprinten är det bäddat för jaktstart på lördag och sedan stafett igen på söndagen och Ingela Andersson håller nere förväntningarna.
– Jag vill bara gå ut och göra mitt lopp och försöka öppna lite lugnare, för att inte gå på mjölksyrasmällen så tidigt. Sedan får vi se, med bra skytte kan det gå vägen. Målet är att klara jaktstarten sen finns det chanser att avancera där i sådana fall, säger Ingela Andersson.
Har du hunnit vänja dig vid att vara en del av landslaget?
– Nej, det är klart att det fortfarande är roligt, men det är verkligen inget jag tar för givet. Det är skönt att ha fått chansen och det gäller att fortsätta försöka.