En kamp som jag vill likna vid en hockeylandskamp eller en finnkamp i friidrott, eller i varje fall nåt åt det hållet ...
Charlotte, som gjorde ett starkt sista varv på masstarten i dag, och som nu ligger fyra totalt på touren, får direkt sällskap av Kerttu Niskanen, som bara går ut 1,7 sekunder efter Tärendötjejen.
Niskanen är i god form, och jag räknar med att den duon kan köra hårt tillsammans, så att de bakom jagande finskorna Krista Pärmäkoski (startar 21 sekunder efter Kalla ) och Anne Kyllönen (23 efter) får slita för att komma ikapp.
Men det kan också tidigt bli ett taktikspel där Niskanen kanske manövrerar på ett sätt som gör att Pärmäkoski och Kyllönen tidigt får kontakt, i syfte att sedan hjälpas åt i fajten mot Kalla.
Jag hoppas att Charlotte Kalla ska vara på gott humör och njuta av kampen, trots att hon tidigt i den här touren med sina fall förstörde sin chans att klara av säsongmålet, en pallplats i Tour de Ski.
Nu får hon kriga om en fjärdeplats totalt, och det är väl inte den mest inspirerande placeringen att kämpa om, men jag är helt övertygad om att Charlotte gärna vill visa sin heta vilja, och knäcka finskorna i den backe där hon tidigare knockat en finsk motståndare.
Det var ju Virpi Kuitunen som Charlotte klättrade ifatt, och körde ifrån när hon fick sin genombrott i världseliten och vann Tour de Ski 2008.
När Kalla och finskorna väl kommer till klättringen i backen är det bara hjärta och lungor som gäller, och då avgörs vem som bäst kan motstå mjölksyran, som kommer tidigt.
Jag stod en bit ut på spåret under dagens masstart och kunde notera att Charlotte hängde med bra på de inledande varven, men tappade väldigt mycket till norskorna i täten, efter halva loppet, när vallan frös under något.
Det var svårt att välja skidor i dag och Charlotte med sin vallare Mats Eklund väntade i det längsta, till bara ett par minuter före start. Då förstår jag att det var svårt. Men Kalla sa själv att hon inte var stressad av detta.
I morgon är det skejt som gäller, och då blir det inga större problem med vallningen.
Jag tror fortsatt att Therese Johaug, som är så enorm när det gäller att klättra uppför monsterbacken Alpe Cermis, kommer att vinna.
Men jag känner mig betydligt mer osäker nu, än när jag hoppade på Tour de Ski-tåget i tyska Oberstdorf. Då kändes det som Johaug skulle vinna hur lätt som helst, men nu har bilden förändrats.
Av två skäl:
Dels är hennes landsmaninna Ingvild Flugstad Östberg är starkare än jag trott. Att hon varit rysarstark i sprint är ingen nyhet, men den här säsongen har hon också fått det stora lyftet i distansloppen, och nu står hon där som Tour-ledarinna och får gå ut 38 sekunder före Johaug.
Dels tycker jag också att Johaug tappat lite av sin överlägsna form i de senaste loppen. Det slår inte gnistor om hennes framfart som i världscuploppen före Tour de Ski, och i inledningen i Lenzerheide.
Men när det kommer till att klättra i slalombacken så vet vi hur det brukar se ut. Då bombar Johaug på med sin intensiva åkstil, och har syreupptagning nog för att klara mjölksyran. Har hon en normal dag kan Östbergs försprång snabbt vara uppätet, och det tror jag alltså på.
Spännande blir det i alla lägen. En rysare som både vi som är på plats i monsterbacken, och ni som kan följa dramat i teverutan. Den klättringen är en av de stora höjdarna tevemässigt i längdskidsporten.
Det roligaste som hände i dagens masstart här i Val di Fiemme var ändå att en annan norska, Heidi Weng, spurtade ner Ingvild Östberg och äntligen fick en världscupseger efter 37 pallplatser (!).
Ja, ni läser rätt. Så länge har Heidi fått vänta på den skönaste av känslor. Hon trodde inte själv att det var sant, det otroliga som hänt.
Jag blev också riktigt glad när jag hörde hur lycklig och glad vår egen Charlotte Kalla blev, när hon klart för sig att det var Heidi Wengs första världscupseger.
En seger som lägger grunden till en tredjeplats totalt på touren. Weng kommer att få åka i ett ingenmansland och tämligen ostörd på vägen upp till toppen av Alpe Cermis.