Och än mindre när de befolkar prispallarna fullt ut.
Därför hoppas jag att andra nationer nu tar krafttag för att bjuda ett bättre motstånd.
Men hur ska det gå till?
Det funderar många på, och inte minst Internationella Skidförbundet, Fis, som framgår av kollega Simon Jakobssons intressanta intervju med marknadskordinatorn Sandra Spitz här intill.
Det är ju inte norrmännens fel att de är så duktiga på att åka skidor, och ingen kan väl begära att de ska bromsa i spåret för att inte resultatlistorna ska bli fel …
Förmågan att ”gå på ski” har djupa rötter i den norska folksjälen, och det handlar om nationalidrotten nummer ett i vårt västra grannland.
Norska befolkningen har skidåkning i sina gener, de har gått på tur sedan barnsben, och de har ett skideldorado mitt i sin folkrika huvudstad, Oslo, som de når bara med en halvtimme på tricken.
Det vill säga Nordmarka eller Holmenkollenterängen, med alla sina spår, stugor, tält och eldar.
Förstå vad det betyder för intresset, och för rekryteringen av nya förmågor till den idrott som ligger varmast om hjärtat av alla hos det norska folket.
Räkna därför med att Norge för alltid kommer att ha den största bredden och toppen, frånsett någon enstaka säsong som vi sett genom årens lopp.
Jag tvivlar på att Fis och andra kan förändra bilden nämnvärt med att förändra regler och annat i syfte att få stopp på de norske.
Det handlar i stället om att andra nationer måste göra sin läxa bättre, och försöka plocka fram talanger i större utsträckning samt ge dem möjligheter att utvecklas.
Sverige, Finland och Ryssland, och kanske Kanada, kan bjuda på hyfsat motstånd ibland. Men för att sporten ska leva upp på allvar igen, efter årets förkrossande norska dominans, så krävs det att länderna nere på kontinenten i Europa får ett lyft.
Till en nivå som de hade för sju–åtta år sedan då inte minst Tyskland, Schweiz och Italien hade några ”pulver” som då och då stack upp och förpassade nordborna neråt i prislistorna.
Finns möjlighet till detta? Kanske men det blir svårt att vända en utveckling som nu tagit fel väg.
Självklart är det viktigt för längdskidsportens framtid att intresset i Tyskland och Mellaneuropa lever, och inte går ner mer än det redan gjort, vilket inte minst märks på tv-tittandet i dessa länder. Tyskland är sportens viktigaste sponsor, och skulle den nationen gå förlorad bävar jag för att sporten på sikt skulle bli en ”bandynation” med intresse bara i nordiska länder.