Den prispallen har vi sett förut den här säsongen... Norge krossade allt motstånd , även i Vasaloppet, och det är bara att konstatera att vårt grannland dominerar överallt.
Det 92:a Vasaloppet fick dock en dramatisk avslutning med den värsta klungspurten jag kan påminna mig i skidklassikern. Räknade jag rätt var det 29 åkare inblandade i spurten, och det var häftigt att skåda.
Ja, det var ett märkligt lopp i många avseenden som vi fick bevittna. Ett lopp där enligt uppgift uppemot 3000 åkare (!!) valde bort fästvallan i det klassiska loppet, pinade sig uppför den sega första backen, och sedan kunde njuta av stakning med bra glid fram till Mora.
Trots det gick det oerhört långsamt i början. Mycket beroende att nysnön i spåret gjorde att ingen ville dra och riskera att bränna krafter i onödan.
Så långsamt att damåkarna, med Britta Johansson Norgren i spetsen, höll sig framme i tätklungan tillsammans med killarna mycket längre än normalt, vilket i sig var mycket trevligt och väckte stort jubel på kontrollerna i Mångsbodarna och Evertsberg där pressbussen gjorde stopp på resan från Sälen till Mora.
Det var rena rama sällskapsresan genom skogen, tills det kom en utbrytning av två norrmän (vilka annars..?) , Callesen och Dammen, som optimistiskt och på chans satte färg på loppet.
De hade ett tag ett försprång på över två minuter, men som vanligt när någon drar iväg så tidigt som norrmännen gjorde så blir de, som i cykel, infångade av den stora klungan som hjälps åt att dra.
Nu infångades utbrytarna när sex kilometer återstod att köra, och i avgörandet imponerade Jon Kristian Dahl, som har sin sprintbakgrund att luta sig mot, men som nu satsar på långlopp.
Ur norrbottnisk synvinkel blev inte årets Vasalopp någon höjdare resultatmässigt, vilket jag inte heller väntat mig när långloppspecialisten Nina Lintzén, som säkert kunnat nå topp-10, däckades av sjukdom.
Det har dock varit en stor upplevelse att vara på plats vid årets Vasalopp, och leva tillsammans med ett härligt kompisgäng, Luleguttene, och några åkare från andra klubbar.
Det har varit både intressant och lärorikt, för här handlar det om verkliga skidnördar, som förberett sig minutiöst inför Vasan, och snackat vallor och stakning i dagarna tre, men som också stortrivts tillsammans i stugorna uppe i Lindvallen.
Jag är så imponerad över alla åkare och ledares stora kunnande när det gäller teknik, vallning och kroppens fysiska kapacitet. Och då ska vi betänka att det här handlar om åkare som i huvudsak ska klassas som elitmotionärer.
Förhoppningsvis för de över den kunskapen till en uppväxande generationen av skidåkare, vilket jag vet också görs i hög grad.