Ja, allt var ett mörker innan hjälten klädd i vitt, Torgny Mogren, svepte in med sina härliga skejtkliv på Lugnetstadion förbi det skrikande, flaggviftande, publikhavet fram mot VM-guldet.
Sveriges enda medalj i hemma-VM 1993.
Jag förnimmer än i dag jubeldånet kraftigare än en dynamitsmäll i Falu koppargruva och det var en underbar känsla.
Jag var ju där och stod mitt i guldyran och njöt.
Som reporter ska man ju försöka vara neutral, men i den stunden bolmade de blågula känslorna över.
Det kändes så stort, och så efterlängtat efter ett mästerskap som fram till den sista dagen varit en hiskelig mardröm.
I ett VM ska hemmanationen plocka medaljer. Så är det bara och så var också planen – före VM.
Men planerna grusades tills ”Molle” kom och räddade äran den sista VM-dagen.
På den tio dagar långa resan dit gick det mesta snett. Det var en salig blandning av vallamissar, genomklappningar, feluttagningar, och annat som förklarar motgångarna.
Som Kurirens man på VM så hade jag förstås huvudfokus vid Falu-VM 1993 på våra norrbottniska landslagsess Christer Majbäck och Niklas Jonsson och de var i hög grad inblandade i motigheterna innan Mogren med sitt livs lopp frälste den svenska nationen inför 50 000 galet skrikande åskådare.
Sverige räknade med många medaljer, men redan första dagen tog det stopp. Majbäck var visserligen bäst första dagen, men en sjätteplats är inget som ger rubriker.
Istället började den negativa stämningen sprida sig och det blev värre och värre för varje dag.
I herrstafetten skulle väl det svenska guldet komma..? Men nej. Fiaskot var fullständigt sedan vår egen Niklas Jonsson tidig på startsträckan körde in i ”väggen”.
Jag minns hur jag led när han förkrossad och i tårar lämnade stadion och sedermera VM-staden, gömd i en bil, samma kväll.
Mogren försökte hjälpa sin lagkompis på alla sätt att komma tillbaka och det ska han hyllas för. ”Att klappa ihop i en stafett har ju hänt så många genom åren”.
Samtidigt knöt ”Molle” , som var tidigt satsat på mental träning, näven i fickan, och sa till sig själv:
Det får inte hända. Inte här, inte nu … Jag måste ta medalj och helst guld på den avslutande VM-femmilen.
Det loppet hade Mogren laddat kopiöst för som regerande femmilsmästare från Val di Fiemme 1991. Här på hemmaplan måste det ske.
Och han lyckades.
Han frälste hela svenska folket med sitt guldlopp, som är den definitiva höjdpunkten i hans glansfulla karriär.
Det har jag hans egna ord på.
Och triumfen gav också honom både Bragdguldet, Jerringpriset och Victoriastipendiet.
Helt i sin ordning.