Norrbottens-Kuriren träffar guldhjälten från 1993 under VM-dagarna här i Falun 2015 för att minnas tillbaka det fantastiska som hände den sista VM-dagen 1993, då han äntligen frälste svenska folket med det efterlängtade guldet.
Sveriges enda medalj i förra VM:et på hemmaplan.
Norge hade tagit alla guld fram till den historiska femmilsklassikern , och jakten på syndabockar var intensiv när Torgny Mogren, 29 år gammal, slog till den sista dagen inför 50.000 jublande åskådare.
Att ta guldet var hans plan sedan länge, och i Svensk Skidsport hade ”Molle” tippat sig själv (!) som guldmedaljör., efter att ha vunnit VM-femmilen i Val di Fiemme två år tidigare. Han hade också en väl utarbetad femmilsstrategi att luta sig mot, byggd på tidigare erfarenheter.
Men att vinna på hemmaplan är en annan sak.
– Jag hade det här loppet för ögonen under sommarens slit på myrar, löpslingor och vägar. Överallt. Målet var givet. Här om någonstans ville jag vinna, berättar Torgny som i dag hunnit fylla 51 år.
Att åka inför en gigantisk hemmapublik kan vara både positivt och negativt. För ett landslag är det viktigt att få en bra VM-start då blir det mesta positivt.
– Men det fick vi inte, tyvärr. Det var negativt hela tiden och droppen kom väl när vi misslyckades i stafetten, suckar Torgny.
Då berättade krigsrubriker om de dåliga svenska skidåkarna.
– Jag läste tidningarna, lysssnade på radio, och såg TV. Efter två dagar slutade jag med det, för att inte deppa ihop totalt, säger Mogren.
Sverige stod på noll medaljer inför den avslutande femmilen.
Ett monumentalt fiasko låg om hörnet. Trycket var enormt på Mogren och kompani.
Mogren själv hade resultatraden 14, 8, 6 och fick hela tiden frågor, typ ” Varför är ni så dåliga?"
Vad gjorde du för att försöka bryta den negativa trenden?
– Jag gick till botten med mina VM-insatser. Konstaterade att jag åkt bra i fristilsdelen i loppen både i jaktstarten och på stafetten. Men det noterade ingen, eftersom jag åkt så dåligt i klassiskt. Jag kände också att kroppen svarade,och borde kunna åka skidor fort.
Uppvaknandet på tävlingsmorgonen den sista VM-dagen ingav också hopp.
– Jag var trött och seg och trött, och då visste jag att formen var på topp! Skidorna gick också perfekt när jag testade före start.
I loppet tappade dock Torgny mycket tid mot ledande Dählie i början, men kraften fanns att komma tillbaka. När vi nu talas vid i ett soffhörn på Lugnetområdet , så skiner Torgny upp och rätar lite extra på ryggen när han kommer in på hur vändningen i loppet gick till.
– Jag visste att jag kunde tappa runt 40 sekunder utan det behövde vara kört för min del. Efter tre mil fick jag höra att jag börjat ta några sekunder på Björn (Dählie), och vid 38 kilometer, var jag i ledningen.
Den sista milen flög han fram genom skogen.
– Det var sån otroligt ljudnivå i skogen att jag inte hörde vad mina ledare sa när de matchade mig. Publiken var helt galen, skrek vilt, och viftade med flaggor. Då förstod jag att det gick bra.
På sista fem kilometern åkte han ifrån konkurrenterna med en halv minut.
– Jag älskade varje motbacke och önskade många fler för att öka marginalen.
Den tidens skidkung Björn Dählie tog bronset på femmilen efter uppstickande fransmannen Herve Balland.
Mogren avslutade sin sagolika karriär vid OS i Nagano 1998. Dit kom han lite sent i sällskap med Per Elofsson. Han var i storfom, men hade oturen att bli däckad av influensa efter två dygn.
I dag bor tvåbarnspappan i Mora där han jobbar som säljare. Han är ofta ute på mässor, träffar kunder och stortrivs med jobbet. Fortfarande möter han hela tiden folk som vill prata om guldloppet från -93.
– De berättar att de var där, och minns hur härligt det var. Jag är så fascinerad över det, säger Mogren som också är expertkommentator för Radiosporten på halvtid sedan 2003.
Nu står vi inför en ny VM-femmil i Falun som kan bli en klassiker. Denna gång med en annan Åsarna-åkare, Johan Olsson, i fokus.
– Det Johan gjorde i Val di Fiemme var unik skidhistoria. Han kommer säkert att åka bra nu också, men bli påpassad av konkurrenterna.