Tillsammans med Charlotte Kalla satte Mia Eriksson IFK Tärendö på skidkartan i slutet på 2000-talet och början på 2010-talet.
Även om Kalla var något vassare än Eriksson under gymnasietiden fanns det stor potential i Puoltikasvaara-produkten. Exempelvis har hon ingått i det svenska landslaget i ett par säsonger.
Men sedan debuten i världscupen den 21 mars 2007 har det inte blivit mer än totalt 42 VC-starter. Största orsaken till att det inte har blivit fler är sjukdomar och skador som har förfölj henne under i princip hela seniorkarriären.
Den senaste i raden bland skador är Erikssons diskbråck i ryggen som stört henne sedan mars 2014.
Men nu, strax 30 år gammal, har Piteå Elit-åkaren äntligen börjat se ljuset i tunneln.
– Jag har opererat mitt diskbråck förra tisdagen, säger hon.
Ett stort ingrepp?
– Nej. Läkarna tog bort den del som trycker på nerven.
Så medan Charlotte Kalla och alla andra lagkamrater i Piteå Elit är på skidläger i Saxnäs befinner sig Eriksson i stället hemma i Umeå för rehabiliteringsträning.
– Det är lätt rehab i fyra veckor. Sen, beroende på hur det går, bygger man upp sig successivt.
Hur kommer det sig att det blev operation?
– Eftersom att ryggen aldrig blev bra. Jag fick bakslag hela tiden och då ville läkarna operera mig för att jag ska slippa bakslagen.
Hur har du märkt av ryggproblemen?
– Jag har fått ont när det har tryckt på nerverna. Utöver nervsmärtan har jag aldrig kunnat gå vidare med min träning. Jag har kommit till en viss nivå och sedan har jag inte kunnat öka på min träningsbelastning på grund av skadan.
Har du tvingats vila då?
– Ja. I några dagar. Och sedan har jag fått träna det som ryggen tål.
Vad säger läkarna om dina möjligheter att återvända till skidspåren utan smärta?
– De kan aldrig garantera något. Men de tror att det ska bli bra.
Du räknar med att satsa vidare och tävla som vanligt kommande säsong?
– Ja, det gör jag.
Och du är motiverad att satsa fullt ut?
– Ja. Det känns skönt att göra något åt ryggen så att jag får en ärlig chans att få ut det jag kan få ut. Sedan får vi se hur långt det räcker.
Och att hon fortfarande kan prestera fick hon ett kvitto på i vintras. Trots ryggproblemen plockade hon exempelvis en åttondeplats i skiathlon på SM i Söderhamn. Då var hon strax bakom klubbkamraterna och tillika landslagsåkarna Sofia Henriksson och Jennie Öberg.
– Det var väldigt skönt att känna att farten finns där inom mig när det verkligen stämmer. Då blev jag mer motiverad att göra något åt ryggen, säger hon och fortsätter:
– Om jag får träna ostört så vill jag se hur långt det kan bära.
Hur många konditionstimmar har du kunnat genomföra på ett år?
– Ungefär 700.
Det är väl ändå ganska mycket. Eller?
– Jo. Det är jättebra. Men jag har ju varit tvungen att balansera träningen och gjort det som jag kunnat utan att uppleva smärta.
Kommer du att kunna öka timmarna till kommande säsong?
– Jag har inte lagt upp någon plan eller så ännu. Men man måste ju träna för att hänga med i toppen.
Det finns dock positiva saker som hänt under allt skadeelände. Vid sidan om skidspåren har Mia Eriksson studerat i snart sju år och hon börjar se slutet.
– Jag ska göra min sista praktikperiod och sedan är jag färdig, säger hon.
– Jag blir utbildad fysioterapeut. Den är treårig och jag har läst ungefär på 50-procent.