Solen skiner över Dundret och snön ligger vit på topparna runt Hellnerstadion. Det är maj och det är norrbottnisk vår.
Marcus Hellner är nöjd. Han gillar när han kan få den optimala träningen hemma i Gällivare.
– Det är perfekt att kunna åka skidor på dagarna och sen köra styrka och rullband på eftermiddagarna. Det enda jag saknar lite är väl en rullskidbana.
Bortsett från en del sjukdagar är Marcus Hellner nöjd med sin försäsong såhär långt. Han säger själv att han är oerhört motiverad, kanske mer än någonsin.
Trots missade individuella VM-medaljer blev fjolåret ändå ett bra kvitto för Hellner.
– Det var väl bättre än vad det har varit på några år, jämnare i alla fall.
Vad är orsaken?
– Jag är mycket mer noga med detaljer nu. Sen undrar jag ibland om jag inte tidigare varit lite för tuff, gått lite för hårt. Det är ett pussel som man måste fundera på. Jag är inte på något sätt ute efter de där timmarna som det är så mycket prat om.
Som Martin Johnsrud Sundby och hans 1100 träningstimmar?
– Ja. Min filosofi handlar mer om vad du gör när du tränar, inte hur mycket du tränar. Om jag tuggar på för mycket och aldrig tar några vilodagar så blir jag sjuk.
Nu väntar en OS-säsong och Marcus Hellner är taggad. I Pyeongchang står hans favoritdistans 15 kilometer fritt på programmet – och han drömmer om medalj.
– På VM i Lahtis var det ju inte några superdistanser för min del. Nu känns det som att jag kommer ha en väldigt bra chans igen. Det växer man ju lite av, man behöver inte jobba lika mycket för att tro på sig själv.
Marcus Hellner har i en intervju med Sveriges Radio tidigare i år hintat om att det här kan bli hans sista olympiska spel.
När Sporten frågar om framtiden känns han öppen för det mesta.
– Jag har ju aldrig tänkt så långt fram, jag tar en säsong i taget. Men jag har blivit mer och mer motiverad till att hålla på med det här. Jag tycker att det är sjukt kul. Sen kanske jag inte vill hålla på i evigheter, resultaten måste vara bra.
Har du funderat på vad du ska göra när karriären är över?
– Ja, jo. Det finns väl lite olika varianter, men det blir nog inget inom sporten. Jag tror inte att det går att haka sig fast i laget bara för att man vill vara med i gruppen.
Blir du och familjen kvar i Gällivare?
– Ja, så tänker vi nu. Vi trivs. Det är kul att det händer så mycket här, det är en bra stad för idrott. Nu ska det visst byggas en ny hall, friidrotten är ju stark här. Det är mycket som är positivt.
Marcus Hellner och sambon Anna Tjuoiki har två döttrar: Tuva, tre år, och Maja, ett. Tuva har likt sin pappa börjat åka skidor och i våras körde hon barnens Dundret runt hemma i Gällivare.
– Det är inte så att jag har försökt ta med henne ut. Men du vet, när hon ser mig på TV och ser att jag åker skidor varje dag så vill hon också göra det.
Hellner ser dock helst att dottern väljer andra sporter när hon blir lite äldre.
– Jag tror att det är svårt för henne att åka skidor, hon kommer alltid att få leva med att jag är hennes pappa. Nu tror jag kanske lite för mycket om mitt eget namn, men jag vet ju hur det har varit för många andra som har föräldrar som åker skidor.
På vilket sätt?
– Man får leva med det hela tiden. Speakern säger det på varje tävling, ni i media tar alltid upp det. Jag tror att jag själv hade blivit less eftersom jag inte fått vara mig själv.
Världscupsäsongen i fjol kom att handla om mycket som hade väldigt lite med längdskidåkning att göra. Therese Johaugs positiva dopningstest stal en hel del av rampljuset.
Marcus Hellner är både förstående och hård i sin dom gentemot norskan.
– Jag tycker synd om henne och tror på hennes story om att det var ett misstag. Det är jäkligt tråkigt och olyckligt. Samtidigt har hon haft ett otillåtet medel i sig och förtjänar att straffas.
Det var på ett träningsläger i Livigno förra sommaren som den norska superstjärnan använde en kräm på sina brända läppar, en kräm som skulle visa sig innehålla den förbjudna substansen clostebol. Johaug hävdade att det handlade om ett misstag, men blev avstängd hela förra säsongen. Nu hoppas hon kunna vara tillbaka till kommande OS-säsong. Hon förhörs dock av idrottens skiljedomstol, Cas, den 6 juni och riskerar att få sin avstängning förlängd.
– Det måste vara en mardröm för henne, men jag tycker att det är en sjukt klantig grej. Både av henne och av läkaren. Jag tror inte att det skulle kunna hända oss i Sverige, säger Hellner.
Inte?
– Skulle jag ha använt en sån där kräm så hade vi tillsammans i laget och med landslagsläkaren satt oss ner tillsammans och kollat upp den. Man tar inte in ett helt nytt preparat och sen bara slänger förpackningen, det finns inte i rutinerna. Jag tror att storyn stämmer, men det är väldigt klantigt. Sen att jag tycker synd om henne och det är tråkigt spelar ingen roll, det finns regler att följa.
En annan debatt som gått varm de senaste åren är den om det norska landslagets frekventa användning av astmamediciner, bland annat på åkare som inte diagnostiserats med astma. Förra sommaren stängdes Martin Johnsrud Sundby av två månader för "felaktigt bruk av en tillåten astmamedicin".
– Det här snacket har väl lugnat sig lite nu. Men det är väl på ett sätt bra att det kommer fram, det här med att astma är ett problem inom skidåkningen. Det är inte något hittepå. Folk får problem av det vi gör, säger Hellner som själv lider av astma.
Han tror att det finns en ganska osund kultur inom längdsporten:
– Man ska gå sin väg, man ska göra det hårt och man ska inte vika sig för väder och vind. Är det 35 grader kallt ska man ändå ut och träna. Det är en kultur som jag tror måste ändras. Jag har varit med om det många gånger, att jag tycker att det varit för kallt för att tävla. Men tävlingarna ställs inte in, trots att de borde det.
Hellner berättar att han har fått gliringar de gånger han valt att stå över en tävling på grund av kyla.
– Då får man höra: "Hellner bor ju i Gällivare, han borde tåla kyla". Jag blir väl inte påverkad av sånt, men själva idrotten påverkas. En skidåkare ska vara hård, det är myten.
Internationella skidförbundet (Fis) har en köldgräns vid 20 minusgrader på internationella tävlingar. Den tycker Marcus Hellner är på tok för låg.
– Det är alldeles för kallt, 15 kanske hade varit okej. Jag tror att barn har en gräns vid 17, det är kallt alltså. Ska de vara ute och köra då? Det tror jag absolut inte.
Hellner gillar inte myten om den hårda skidåkaren som aldrig viker ner sig.
– Typ Gunde: "Jag bryter aldrig ett lopp". Jag förstår tänket, man ska ta sig an uppgiften och genomföra den. Men man ska inte vara dum. Är det 30 minus går du inte ut och tränar distans.
Han tror dessutom att dagens skidåkare faktiskt har det kämpigare än åkare som Gunde Svan, Thomas Wassberg och Marie-Helen "Billan" Östlund.
– Nu kanske jag sticker ut hakan lite, men jag tror att det har blivit ett tuffare klimat för längdskidåkare. Det är mer konkurrens nu, vi pressar oss mer. Det är väl som i alla idrotter, det går framåt. Vi har ju inga världsrekord i längd, men jag tror att de flesta hade varit slagna nu. Sundby och Northug hade haft de flesta världsrekorden.
Fotnot: När artikeln publiceras befinner sig Marcus Hellner på landslagsläger i Riksgränsen.