Vi möts upp utanför Aronsbadet, och direkt inser jag att simtävlingen jag hoppats på inte kommer bli av. Varken startpall eller linor finns och bassängen känns lika kort som en barnpool.
Där på bänken väntar hon, förre landslagssimmaren Anna-Karin Lindqvist, och efter några meningsbyten säger hon ” den är 25 meter lång” om bassängen. Hon om någon borde ha koll, har man varit ett vattendjur sedan 5 års ålder då kan man det där.
– Det var något grannbarn som höll på, och jag tyckte det verkade roligt. Sen började även mina småsyskon, så vi blev som en hel simmarfamilj, börjar hon med att berätta när fotograferingen är klar.
– Sen när man väl kom in i det där så var man helt hooked, en del undra ju hur man orkar men man ifrågasatte aldrig utan körde bara, det var det enda man hade.
Hon vann sin första simtävling som femåring. Talangen för sporten insåg hon ganska snabbt att hon hade. Och trots den tuffa konkurrensen som då rådde i länet så var hon bäst.
Men hon skulle få gneta på ett tag innan det skulle gå upp som ett ljus för henne vad som var meningen med hennes simning, 1983 i Falun inträffade slumpen som gjorde att hon skulle få uppleva ett Olympiskt spel som 17-åring.
Gnetandet innebar mycket träning och långa pass, 10-12 pass i veckan två timmar per gång.
– Ser man tillbaka på det nu så börjar man undra, jag simmade i Kalix Simsällskap och bodde i Töre, 2,5 mil däremellan, mina föräldrar har skjutas jag vill inte tänk på hur många mil genom åren. Före skolan, efter skolan, tillbaka från Töre till Kalix. Det var inget konstigt med det.
Så höll det på. År efter år. Meter efter meter. Till slut klev hennes mamma in som tränare, efter flera timmar med betraktande ögon vid bassängkanten.
Men allt slit skulle få sin skörd. Och det var den där SM-tävlingen i Falun som skulle sätta fart på karriären.
– Jag skulle egentligen åka dit och simma 100 och 200 meter bröstsim, men jag anmälde mig på 100 ryggsim bara för att ha något att simma under en dag när jag var ledig. Och så visade det sig att det var ju det här jag skulle hålla på med.
Det första SM-guldet var inkasserat och likaså första stora mästerskapet i den blågula baddräkten. Efter SM-guldet lades träningen om helt, med fullt fokus på ryggsimmet.
Och framgången skulle inte låta sig vänta. Året efter i Västerås slog hon handen i kacklet och hade en OS-biljett.
– Det var helt fantastiskt, jag har en bild hemma och där förstår jag att jag precis hade slagit svenskt rekord, säger Lindqvist.
Det låter nästan som en saga men framgångarna fortsatte även efter, som hon själv säger ”ett helt fantastiskt äventyr”, OS.
Hon radade upp medaljer på SM och landslagsuppdragen kom i samma takt.
Vilket är ditt starkaste minne?
– Svårt att säga, jag har ett SM i Jönköping, -85, då vann jag tre SM-guld på 100, 200 ryggsim och 200 medley.
Sen glider hon oundvikligt in på sitt första stora mästerskap, EM i Rom. Hur de östtyska damerna tog guld i varenda gren det ställde upp i.
Dessutom plockade de allasilvermedaljer också – och då får man bara ställa upp med två simmare i varje gren. Det blir en annan ton när hon till slut kommer fram till att det är dopning det handlade om.
– Då var det anabolasteroider, de var dopade upp över gällarna hela gänget, så det var inte en tävling på lika villkor. Men då brydde man sig egentligen inte så mycket, man ville komma tillbaka starkare nästa gång bara.
Men med alla framgångar kommer även motgångar. Likt livet var även simningen en berg- och dalbana ibland. För Anna-Karin var det, som för många andra simmare, en axelskada som satte stopp.
Hon tvingades till rehabilitering och simmade bara lättare pass i bassängen. Återhämtningen från skadan varade ett par år, men gick bra och suget efter tävling blev för stark för att avstå. En comeback väntade runt hörnet.
– Jag hade simmat lugnt ett tag och sen tänkte jag att jag kan väl ställa upp på SM, brorsan skulle dit. Så jag ställde upp igen och vann 100 ryggsim.
Då var det återigen dags för att kliva in i simlandslaget även om det aldrig blev någon internationell medalj är det inte det som hon grämer sig över när hon blickar tillbaka.
– Till OS -88 hade jag hoppats klara kvalet, men misslyckades. Så det var en miss, förklarar hon.
Men vad hon inte visst då var att hon tolv år senare skulle få uppleva Lars Frölander ta OS-guld i Sydney och vara med om friidrottens guldår fyra år senare i Aten.
För när hon tillslut fick bestämma själv att det var slut på de dagliga besöken i poolen, klev hon in i landslaget i förda andra kläder – som sjukgymnast.
– Jag har större intryck kvar av OS när jag jobbade och det hade nog med att jag var en vuxenmänniska och visste att det här ska jag ta in.
Två OS hann hon uppleva från den andra sidan och vara en del av landslaget under ytterligare tio år.
– Det är det här med att man jobbar ihop som är så kul, man bor tillsammans i en OS-by, en stämning som är svår att beskriva. Under OS i Sydney så låg vi väldigt länge innan på läger för tidsomställningen. Då blev man väldigt inkörd på det och det var flera som sa ”när du kommer hem kommer du bli deppig, man är så upp i varandra”, men när jag gick ner på frukosten efter OS i mitt eget hus så undrar man ju vart gänget är. Vem ska jag äta frukost med?, berättar hon.
Varför valde du att sluta?
– Det är 100 resdagar per år och jätteroligt, jag jobbar med undervisning annars men då fick jag jobba med händerna och få jobba med simningen. Plus rätt schysta resor, några veckor i Australien, några veckor i Florida, det är ett glidarliv på det sättet. Men där någonstans så kände jag att ska jag ha några barn så ska jag ha det nu. 100 resdagar med barn går inte riktigt. Så då slutade jag.
Hon tog ett uppehåll från simningen helt, men började successivt ta sig tillbaka och när Hans Chrunak lämnade Luleå Hockey högg hon direkt. För de har följts åt sedan hennes första år i landslaget, hon som simmare och han som förbundskapten. Chrunak som dels är känd för sina uttalanden kring förra simstjärnan Emma Igelströms vikt och när han ett tag huserade i Coop Arena, klickade tidigt med Kalixsimmaren.
– Vi funkade bra ihop direkt. Och någon gång frågade jag, ” ger du aldrig beröm? ”Då sa han, ” ah jag tar ut dig år efter år och det är ditt
beröm”.
Trots kommentaren hade det fortfarande kontakt även när han lämnade jobbet som förbundskapten och efter
Luleå Hockey debaclet fick hon med honom på tåget i simsällskapet här i Luleå.
Nu är hon tränare för yngre simmare, och lär ut stream line och hon har dessutom planer på att ta revansch för det som hon som 20-åring tackade nej till – scholership i USA.
– Nästa år doktorerar jag och sen tänker jag göra en postdoc och ta igen det som jag inte gjorde som 20-åring nu som snart 50-åring istället, skrattar Lindqvist.
Det är som tränare hon spenderar all sin lediga tid nu, båda barnen simmar och trots att hon inte har
någon utbildning räcker kunskapen för sporten och en stor passion en bra bit på vägen. Med en skräckblandad förtjusning börjar hon berätta om en träning med gruppen pingvinerna.
– Vi hade simskola, och det var nästan den värsta upplevelsen i mitt liv: pingviner heter dem och kravet var att de skulle kunna simma tre-fyra meter och hoppa i på det djupa, så jag hoppade i och sa till dem att ni kan hoppa i. Då hoppade 14 ungar i och hälften av dem sjönk. Jag förstod inte vad som hände. Ah, men gud herregud, säger hon.
Men allt löste sig utan några problem, undra på det med en föredetta landslagssimmare som tränare.
Du har aldrig varit sugen på att fortsätta tävlingssimma som master?
– Skulle jag börja med det skulle jag vilja gå all in där, och jag känner att jag tränar och kan för se mig med den träning jag behöver ändå. Sen känner jag att det där har jag gjort.
Innan vi ska avsluta intervjun och ta det sista till faktadelen nämner hon att det sammanlagt blev elva SM-guld.
Hur känns det att säga att du tagit elva SM-guld?
– Det är väl bra, jag är stolt över det.