Det är knappt en halvtimme kvar till veckans lektion. Elsa Zolland, 11, gör i ordning hästen Bella med ena handen samtidigt som hon håller telefonen i den andra och pratar med sin mamma som är på väg med ridkläderna. Inget större hinder verkar det som, men då har eleven också handskas med hästar i sju års tid. Första lektionen kom när hon var fem år.
– Jag har alltid gillat hästar och fick möjligheten att pröva på det tidigt och tyckte det jätteroligt. Sedan var jag fast, säger hon och ler.
Vad är det som är roligt med ridsporten?
– Dels att få vara med hästarna och få pyssla om dem och dels tycker jag det är väldigt roligt att hoppa. Det går snabbt och sedan har det gått lite bättre för mig än i dressyr.
Hästen som Elsa ska rida på tillhör Luleå Ridklubb. För nästan 5 000 kronor per år får hon låna en häst, utrustning och får rida drygt en lektion i veckan. En kostnad som ser likvärdig ut i hela länet. För henne är det optimalt då hon inte har någon egen häst och får möjligheten att utöva sporten som hon älskar. Men för vissa är det en för stor kostnad.
– Det är ju ganska dyrt. Jag tror det hade varit bra om det hade varit lite billigare så fler hade kunnat hålla på. Det är nog många som inte har råd och det är synd för det är en väldigt rolig sport som alla borde få prova på, säger hon.
Men trots kostnaden är ridsporten oerhört populär. En av Sveriges största sporter på ungdomssidan. Vilket kanske kan ses som något anmärkningsvärt då kostnaderna för ett likvärdigt upplägg är betydligt större i övriga landet. I storstädarna betalar ungdomarna nästan det dubbla jämfört med i Norrbotten.
Marie Bergman som är verksamhetschef på Luleå Ridklubb förklarar det med att länets kommuner är villiga att hjälpa klubbarna i högre utsträckning än vad kommunerna i Mellan- och Sydsverige gör.
– Men kostnadsdelen är en stor faktor kring sporten, det är vi medvetna om. Det är ju ett verktyg som kräver omhändertagande 24 timmar om dygnet, till skillnad om man har en fotboll eller basketboll som man kan stoppa in i skåpet och sedan gå hem, säger Marie Bergman.
Hur arbetar ni för att få ner kostnaderna?
– Vi försöker hitta företag som vill vara med och stödja breddidrotten, för vi sysslar ju inte med någon elitsatsning här. Utan vi satsar på kommuninvånarna för att de ska kunna på med hästar hela sitt liv om de vill det. Sedan finns det forskning som visar att många ungdomar som håller på med hästar blir företagsledare senare i livet. Det är också en del som vi trycker på när vi vänder oss till företag.
– Sedan försöker vi hålla nere utgifterna så gott det går, bland annat genom att ungdomarna jobbar ideellt i stallet.
Hur avgörande är kostnadsbiten bland ungdomar som vill hålla på?
– För några så avgör det ganska mycket. Vi har ju jobbat mycket med projekt som riktar sig till barnfattigdom och där märker vi att det är svårt att behålla de ungdomar som vi har lockat in. Visst spelar den in.
Kurirens undersökning visar att eleverna ändå kommer relativt billigt undan och det är till stor del tack vare kommunen och näringslivets subventioner. För privata hästägare är kostnaden ännu större. Bara i stallplats, foder och underhåll är utgiften cirka 3 000 kronor i månaden. Då tillkommer försäkring, utrustning, transport och veterinärkostnader på det.
Trots det drömmer flera av eleverna om att äga en egen häst. Elsa Zolland är inget undantag.
– Självklart skulle jag vilja ha en egen häst att rida på och sköta om, men jag vet också att det är dyrt. Det kanske blir när jag blir äldre och det här fungerar ganska bra just nu.