Redan under säsongen före succéåret visade han upp något som skvallrade om att den då 22-årige Jan Boklöv hade en inneboende kapacitet som skulle kunna ta honom långt. I världscuptävlingarna i Lahtis kom den unge Koskuskullehopparen tvåa i såväl lilla som stora backen. Vinnare vid bägge tillfällena var dåtidens dominant Matti Nykänen.
– När vi klev upp på pallen så drog Matti upp mig överst och sa att jag var den som skulle ha vunnit. Att det kom från honom kändes väldigt stort även om jag både före och efter det tillfället fått klappar i ryggen så värderar jag hans gest överlägset högst. Han var ju den han var, säger Boklöv.
Det blev början på något som ingen såg komma.
Bakgrunden till The Boklöv-story startade i Falun under mitten av 80-talet då han under träning tappade ut skidorna så att de bildade ett V under honom. Då och där satte han tonen för hur backhoppningen skulle utvecklas såväl internationellt som för honom själv.
– Det var en olycka som blev min lycka. Det bara kom och därför har jag inte kunnat lära någon att hoppa som mig. Problemet med att det bara hände var att jag aldrig visste om det jag gjorde var rätt eller fel och jag kunde inte fråga någon för det var ingen som visste svaret, förklarar han.
Hur tränade du då?
– Jag fick använda min egen spegelbild för att försöka ta reda på om jag gjorde rätt eller fel. Det fanns inga andra åkare att titta på, men sedan kom Stephan Zünd från Schweiz och jag fick någon att jämföra med. I början av min karriär med V-stilen så saknades ett facit och då är det svårt att utveckla sin hoppning.
Det dröjde dock ett par år och några skador innan han skulle få fullt betalt för den nya stilen.
Den 10 december 1988 blev dagen då Boklöv som förste svensk kunde vinna en världscuptävling. Tävlingen gick i Lake Placid, USA, och han vann före Ernst Vettori, Österrike, och Pekka Suorsa, Finland. Under den säsongen fick han ställa sig högst upp på pallen vid fyra tillfällen till och han nådde också tre tredje platser. Allt grundade sig på att Boklöv hoppade så långt mycket längre än sina konkurrenter att det inte hjälpte med domarnas poängavdrag.
– Efter segern i Lake Placid så for det bara i väg jag kände att tyngden från mina axlar släppte. Visst jag hade kommit tvåa, trea och fyra före det men det var inte att vinna och därför tror jag att den största mentala spärren släppte där och då.
Under säsongen 88/89 vann han den totala världscupen trots att ett flertal domare under påtryckning från en FIS-delegat försökte göra allt för att den egensinnege backhopparen från Koskullskulle inte skulle vinna.
– Jag förstod tidigt att jag skulle vara tvungen att hoppa längst för att vinna, men samtidigt är det ju grundtanken med backhoppning att hoppa längst. Om jag blev slagen av domarna var det ju inget jag kunde påverka. Hoppade jag längst i bägge hoppen så hade jag gjort mitt, säger Boklöv.
Den FIS-delegaten som hade tagit det som sin uppgift att stoppa Jan Boklöv var Torbjørn Yggeseth, Norge. Efter en världscuptävling i Sapporo som Boklöv vann så gick den norske förbundspampen Yggeseth ut och ville stänga av den domare som gav Boklöv 18,0 i poäng för dennes hopp. Yggeseth sa då i en intervju till norska NTB följande:
”Det er rett og slett en skam at svensken Jan Boklöv vinner internasjonale hopprenn og får toppkarakterer for sin ”skrevende” skiføring. Vinnerhopp skal ikke se slik ut”.
Det är väl kanske ingen vågad gissning att denne Yggeseth fått begrunda sitt uttalande i efterhand.
– Jag vet inte vad som hände då och det inte var något som jag följde upp. Men den domaren kan inte haft det så trevligt efteråt då hans chef sa att han inte hade där att göra, säger Boklöv.
Yggeseth hann dock med att ställa till det för Boklöv ytterligare en gång och det var i den Tysk/Österrikiska backhopparveckan.
– Det var i Garmisch-Partenkirchen som Yggeseth förbjöd domarna att ge mer än 13–14 poäng för mina hopp. Det innebar att jag skulle vara tvungen att hoppa fem meter längre än mina konkurrenter i varje hopp och det gick så klart inte. Det var lite typiskt norrmän att protestera. Han var som norrmännen fortfarande är att de protesterar mot allt som de själva inte är först med.
Tre dagar senare kom ändå Boklövs tredje seger i världscupen.
– Det var i Innsbruck och det var en av de skönaste segrarna i karriären.
Var det bara Yggeseth som tyckte så eller hade han domarna med sig?
– Han var ju deras chef och domarna hade inget val. Om de inte följde hans direktiv fick de antagligen problem det kanske till och med var kört för de domare som gav mig för höga poäng, tror Boklöv.
Boklöv vann den totala världscupen 55 poäng före tvåan, Jens Weissflog, och 80 poäng före trean, Dieter Thoma.
Han fick stå ut med massor på grund av hans stil i backen. Han kallades för ”Vildmannen från Koskullskulle” och Jan ”Kamikaze” Boklöv och han liknades vid en kråka och en häcksax, men inget bet på den mentalt starke Boklöv.
Hur påverkade förföljelsen av FIS och alla smeknamn dig?
– Inget alls. Jag hade sånt självförtroende att jag kände på mig att påhoppen kom när jag gjorde något bra. Därför kunde jag bara strunta i det. Visst det var ganska grymt i bland, men jag visade i praktiken att de hade fel.
Efter totalsegern i Världscupen fick Boklöv ytterligare ett bevis på att det han hade bjudit på under säsongen var uppskattat. Han valdes av det svenska folket till att få Jerringpriset.
– Det var stort stort. Varje person hade en röst i dag känns som om att det i dag handlar om att omröstningen bara ska dra in pengar. De som har starka lobbygrupper bakom sig har större chans att vinna. Jag hade aldrig kunnat vinna det priset i dag med tanke på hur liten backhoppningen är.
Karriären startade en gång på 70-talet i backen i Koskuskulle.
Hur kom det sig att du började med backhoppning?
– Det var ju så att backen i "Kullen" var våran lekpark. Nästan alla killar testade det någon gång. Vissa slutade andra fortsatte, men om du sökte upp en vanlig lekpark så var den tom. Skulle du hitta kompisar så var det vid hoppbacken du skulle söka.
Hur tidigt kände du att backhoppning var din sport?
– Det hade väl alltid varit min dröm att flyga och det fick jag göra i backhoppning, säger Boklöv.
Trots att Koskuskulle AIF inte var någon av de större klubbarna i Sverige så hade man ganska frekvent hoppare i det svenska landslaget.
– Den här lilla, lilla klubben där uppe i norr var väl ett bevis för att en bra verksamhet ger resultat, säger han och fortsätter:
– Jag tror att backen i "Kullen" var bra för att lära sig hoppa. Det gick inte att fuska, om du gjorde fel så hoppade du väldigt kort. Jag tror att det är grunden till att så många landslagshoppare har skolats där.
Hur stor del i dina framgångar hade Koskuskulle AIF?
– Jag har haft det väldigt bra som backhoppare. Jag fick alla förutsättningar som liten att skapa mig en bra karriär som stor och det har jag Koskuskulle AIF att tacka för, säger Boklöv.
Efter sin karriär så försvann Boklöv från sporten och han känner inget sug efter att bli en del av den igen.
Har du någon kontakt med sporten i dag?
– Ingen alls. Visst jag har lite vänner på Facebook som är inom backhoppningen, men jag tittar aldrig på någon tävling.
Saknar du inte backhoppningen?
– Nej för jag kan inte påverka det som händer. Sedan så ser det inte roligt ut inom den svenska backhoppningen, men jag har inte engagerat mig mer i det. Jag har mera varit ett ansikte för sporten än någon som har försökt vidareutveckla den efter min egen karriär.
Efter Jan Boklövs karriär så har mycket handlat om hans frus dito. Jorun Boklöv jobbar inom EU-kommissionen och har gjort så i drygt 15 år och därför har familjen sedan början av 2000-talet flyttat mellan Sverige och mellaneuropa.
– Vi flyttade först till Luxemburg, men där var språket (franska) ett för stort problem. Folket i Luxemburg var inte så förlåtande när det gällde språket och det blev jobbigt därför valde vi att flytta till Skellefteå, men 2010 flyttade vi till Bryssel och där är vi i dag.
Hur ser en vanlig dag ut för dig i dag?
– Eftersom att grabbarna har blivit så stora så får de sköta sig själv, men frun ska ha kaffe på morgonen och Chaplin (hunden) ska rastas. Sedan ska hushållet skötas under dagen då Jorun är på jobbet och det är en syssla jag försöker sköta bra.
Hur är det att vara hemmaman?
– Givetvis blir det ensamt ibland, men det får jag skylla mig själv för. Jag blir lite lat och tar mig inte för något så det går inte attt gnälla och säga att det är så tråkigt för det är mitt eget fel.
Den 28 januari har det gått 27 år sedan Jan Boklöv tog sin sista seger som backhoppare.