Men jag ska inte undanhålla information. I den där ryggsäcken har jag också packat ner en säsong i Riksgränsen. Och förutom det ligger där också en härdad uppväxt nära naturen, älven och forsarna. Så egentligen kanske jag borde vara riktig våghals, en som skrattar åt utmaningen och blickar den i vitögat. Men trots att jag utsatt mig själv för fara många gånger så har det beteendet nästan alltid varit ett resultat av min omgivning.
Den största adrenalinkick jag fått sedan jag flyttade söder ut, närmare bestämt till Sundsvall, kanske är när jag slängt soporna och lämnat dörren olåst. I jämförelse med den ”vansinnesaktionen”, så kommer paddlingen bli något alldeles extra.
Anledningen till att det här inte är första gången jag vevar med en paddel i älvvattnet har jag med mig och han heter Oskar Hederyd – en man jag känner väl. Tidigare min gamla lärare och på senare år också en vän, men kanske framförallt min eviga kanotmentor. Han står för utrustningen, kunskapen och förhoppningsvis också säkerheten.
Kanot och kajak tros människan ha paddlat ända sedan 8.000 år tillbaka. De första kanoterna var urholkade stammar och ordet kanot tros just betyda ”urholkad”.
Det är viktigt att påpeka att kanoten vi har att göra med i dag, inte är en forskajak utan en forskanot. Med en forskajak kan man täcka över ovansidan med ett kapell, en slags kjol som gör att kajaken inte tar in vatten. Hamnar du upp och ner med en kajak kan du göra en av paddlingsvärldens mest kända övningar – eskimåsvängen. När någon gör det med en kanot är det dags att skriva om naturlagarna.
När jag och Oskar åker upp för Råneåälven mot destination Hasaforsen har vi inte några urholkade stammar med oss. På släpet har vi två stycken ”Outrage”. En forskanot anpassad för lek – en "whitewater canoe" som man säger på andra sidan atlanten. Kanoten har väldigt grov rocker på undersidan, det medför att väldigt liten yta av skrovet är i kontakt med vattnet – vilket gör att den svänger väldigt enkelt. Med ett hårt paddeltag har man i princip roterat 90 grader vågrätt.
Jag nämnde att jag hade gjort det här förut men då har det varit i stabila kanadensare – kanske inte kanoternas till en trevlig familjekombi. Forskanoten – "Outragen" – är ett åkdon gjort för vattenfall, snabba vändningar och vågsurfninigar. Det är en kanoternas Königsegg.
Vill man se lite närmare vad kanoten är kapabel till så sök på ”Paul Mason canoe” på youtube.
Viktigt: kom ihåg att lägga till ”canoe” i sökfältet, då den skäggige kanotfantasten Paul Mason råkar vara namne med världens fetaste man.
I kanoten finns två uppblåsbara luftkuddar. Vi börjar med att fylla dem, manuellt. Kuddarna är till för att kanoten inte ska ta in så mycket vatten vid en eventuell badolycka. Men också så klart för att få mer flytkraft.
Efter att kuddarna är maxade med luft är det dags för en genomgång.
– Om du får bada, eller när du får bada, säger Oskar Hederyd och visar hur jag ska ta mig ur kanoten vid en kapsejsning.
Jag ska sitta på knä i kanoten. Vid hälarna har jag två stycken fotstöd och runt låren ha har jag två stycken spännband. Med andra ord är jag fastkilad.
– Det gäller att dra in fötter mot mitten och lätta trycket på tårna, så kommer knäskydden att släppa, säger Oskar Hederyd.
Vi ställer in banden och fotstöden, instruktionen på land tar någon minut, här ska det ska inte överdrivas.
Nu är det dags att sjösätta. Enklast är att sätta ena foten i kanoten och efter det sparka sig ut.
När jag väl efter några om och men är i märker jag att kanoten svänger otroligt lätt, lättare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag försöker ligga kvar med varje paddeltag för få rak kurs, men det är svårt.
– Paddla på samma sida när du ska ta dig framåt, säger Oskar Hederyd.
Jag försöker följa hans råd men det tar inte länge innan jag tar till ett annat knep. Jag fuskar helt enkelt. Efter varje paddeltag byter jag sida, ett tag till vänster, ett till höger. Vänster, höger, vänster, höger. Den får helt enkelt duga, jag kan inte falla på att jag inte lyckas transportera kanoten framåt.
Efter ha tagit mig ett tiotal meter upp i forsen ser jag Hasaforsen. Den är graderad som en klass två-fors på en sexgradig skala.
– I sina vildaste stunder är den uppe på högre nivåer. Vid riktigt högt vatten hade jag dragit mig för att paddla här, säger Oskar Hederyd.
Som tur är verkar Hasaforsen inte vara i någon av sina vildaste stunder. Den ser helt okej ut, väldigt resonabel.
Nu har jag letat mig till en lucka precis bredvid forsen, det är ett bra strategiskt läge för att slänga sig ut i forsen. Fotograf Patrik Häggqvist har intagit en position precis ovanför mig. På andra sidan vattnet, precis vid älvkanten, står ett hus där en numera avliden gubbe kallad ”Hasaforsbertil” har bott. Nu är det dags. Dags att med Patrik Häggqvists stirrande objektiv och Hasaforsbertil andes blickar på mig ge mig ut i det vita virvlande vattnet. Jag har fått revidera min syn om att vattnet ser resonabelt ut. Det är inte lika farligt som jag befarade på morgonen innan men nog finns det vågor kraftiga nog att sätta mig på fel köl. Då så 1, 2 ,3.
Med paddeln i ett hårt grepp, slungar jag mig med hög frekvens rakt ut i forsen. Åkande snett uppströms träffar jag en våg med sidan av kanoten. Men det är lugnt. Med paddeln i vattnet parerar jag stöten vågen enkelt och fortsätter en liten bit till. Jag slutar paddla och lutar mig lite medströms och smidigt glider kanoten ner för forsen.
Yes, det gick vägen.
Det här var ju ingen konst, entusiastisk kör jag både en, två, och tre gånger till. Alla försöken ger samma utgång. Efter lite lek med vågorna glider jag komfortabelt nedströms och räknar in succé efter succé.
Men de lyckade försöken skulle leda mig till ett av mänsklighetens mest förrädiska beteenden, hybrisen. En övertro på sin egen kapacitet.
Efter cirka sex–sju vändor bestämmer jag mig. Den här gången ska jag gå högre upp. Det finns två träd som hindrar vägen. Jag trycker ner dem och glider smidigt över. Sen. Med stärkt självförtroende kör jag en favorit i repris. Jag slungar mig ut i vattnet precis som tidigare och kör mot de lite större vågorna. Väl ute i forsen så är det egentligen lugnt men snart ska hybrisen slå in. Den här gången ska jag stanna längre och jag ska surfa. Jag ska vara Paul Mason.
Men det blir för enkelt svårt. Med för mycket fokus på inte åka ner med forsen tappar jag balansen och välter. Jag lyckas komma ur min fastkilade position utan veta hur.
Älven bjuder mig på en rejäl kallsup och med stadigt grepp om den upp och nervända kanoten åker jag med forsen. Med fötterna först för att inte slå huvudet i någon sten ränner jag ner längs vattnet. En sten slår i ryggen på mig. Men som tur är lyckas jag ta mig in till land ganska tidigt och Oskar kommer snabbt till undsättning. Den var nu besvarad – frågan om ”när jag skulle få bada”.
Efter badet tar vi en kaffepaus. Det är läge att samla sig, gå igenom vad som hände och vila från den oerhört tight sittande våtdräkten.
Under kafferasten kommer vi kollektivt överens om hur jag ska få min revansch. Jag och Oskar ska släpa kanoterna efter land högre upp i forsen. Där finns en fin våg, en våg vars kraft och liv är värd att akta högt. Så högt så att en passage genom den är en revansch med råge. Jag tar på mig utrustningen igen. Spänner på den ommodifierade slalomhjälmen och beger mig uppåt.
Vid den nya utgångspositionen ser läget mer komplicerat ut än tidigare. Den ficka med lugnt vatten där vi ska ta oss i kanoten existerar knappt och här ska spännena på blixtsnabbt. Det finns ingen tid att optimera paddelgreppet. Först sticker Oskar. Jag försöker kolla vilken linje han håller, och som tur är ser jag att den undviker den värsta passagen innan revanschvågen.
Perfekt, nu ska jag bara och göra likadant. Jag kastar mig ner i kanoten från land och greppar båda händerna med relingen. Och nu kommer paniken, jag börjar åka med strömmen, och paddeln ligger och guppar vid strandkanten. Jag gör att försök att sträcka mig efter den. Jag lyckas nå den men jag får också räkna in haveri nummer två. Jajamen jag välte igen. Bedrövad sliter jag upp kanoten på land, och det blir genast bängligt. Jag ägnar flera minuter att vicka, vrida och vända på forskanoten. Oskar och Patrik börjar undra vad som händer men jag lugnar dem med en betryggande hälsning. På försök två lyckas jag komma i kanoten på ett vettigt sätt. Spännena sitter på och paddeln är där den ska vara.
Nu ska hedern räddas!
Jag stöter med paddeln mot ett träd för att ta mig ut i forsen och slinker in perfekt i samma linje som Oskar. Målmedvetet domderar jag ner längs forsen rakt mot revanschvågen. Efter några ynka sekunder med små riktningskorrigeringar och paddeltag är jag i den. Och JA. Glidandes baklänges ner för strömmen kan jag konstatera att jag besegrat den här tävlingens enda motståndare. Eller det blev väl egentligen 1–1 men det känns onekligen som en seger.
Efter att fotograf Patrik Häggqvist åkt hem så försätter jag och Oskar Hederyd att leka lite med kanoterna i forsen.
På senare år har jag varit negativ. Jag har konstaterat för mig själv att tiden med friluftsliv förmodligen är över, att det är ett intresse som är på väg att glida ur mina händer. Förra vintern gjorde jag mitt bästa för att förhindra det genom att flytta till Riksgränsen. Men det senaste året har jag inte ägnat en enda minut åt det. Studier och trånga lägenheter har kommit i vägen och om jag ska vara ärlig så har jag inte saknat det jättemycket. Det är dyrt och omständligt. Det är långa bilfärder, kyla och korvar utan ketchup. Men när jag gjort några vändor med forskanoten blev jag påmind om något. Det blev klart för mig att ibland kan forsen ta bekymren och att det här är någonting som är så kul så att det inte är sant. Jag slogs av vad jag än gör eller var jag än är, kommer naturen och adrenalinet alltid att slita mig tillbaka.