Det var alltid soligt och varmt, saft och kakor, surrande insekter och fågelkvitter.
Precis så som det alltid var för 30 år sedan.
Jag vet än i dag inte hur eller varför den hade hamnat där, men i förrådsbyggnaden hos morbror Erland i Pajala fanns det en svart tung kula.
En kulstötarkula som hade sin egna speciella plats på väggen.
Det blev alltid några klumpiga försök att skicka iväg den precis så som man hade sett att de gjorde på tv.
Två-tre meter på sin höjd och alltid med glidteknik.
En nostalgisk tillbakablick och ett förhärligande av minnesbilderna?
Självklart.
Men när jag möter Helena Engman, Piteå FI, på LF Arena är det verklighet och rotationsteknik som gäller.
Engman med ett personbästa på 18,17 meter och som de senaste åtta åren dominerat stort inom svensk kulstötning, är först lite fundersam hur hon ska lägga upp träningsmötet med Kurirens
reportageteam.
- Jag brukar själv köra en uppvärmning på cirka 20
minuter så du kan börja med att springa två varv runt fotbollsplan.
"Som en snurrande korv"
Sagt och gjort, men vi nöjer oss med ett varv innan vi fortsätter med olika varianter av hoppsasteg.
Framåt, bakåt, i sidled och med armarna roterande framåt och bakåt.
Och det är redan här som koordinationsproblemen börjar.
- Jag vill ju inte att du ska skada dig, säger Helena Engman lite försiktigt när jag springer i sidled och fäktar med armarna i en förvirrande taktlöshet.
- Jag brukar löpträna ganska ofta, säger jag och känner mig för ett ögonblick som sportkillarnas sportkille.
Men det går snabbt över.
- Hur är det med balansen? frågar Helena när vi ställer oss på tåspetsarna och sjunker ner i grodställning.
Det blir en ny svajig insats innan vi går vidare med uppvärmningen av min stela kalla kropp.
Vi lägger oss ner på marken och kör situps, pushups, ryggups och fortsätter med att rulla runt på marken med sträckta armar och ben.
Jag känner mig som en snurrande korv och börjar känna mig allvarligt orolig för morgondagens träningsvärk.
Vi reser oss upp och borstar av oss dammet medan Helena berättar om skillnaden mellan glidtekniken och rotationstekniken.
Helena Engman har rutin från båda sätten.
- Ska vi prova glid eller
rotation, säger hon och tittar frågande på mig.
Det blir det senare av den enkla anledningen att det är den tekniken som Helena
använder sig av sedan drygt 15 år tillbaka.
Långsammast i hela världen
Stegvis börjar vi den långa vandringen på att lyckas få snurr på tekniken och längd på stöten. Ett omöjligt uppdrag visar det sig.
Med rotationsteknik gäller det att få med sig kraften
ända från tårna, genom hela kroppen, och ut genom
armen.
Tro mig.
Det är jättesvårt.
- Jag känner mig inte riktigt bekväm i den här situationen, piper jag när Helena försöker vrida armar och ben i rätt utgångsposition.
Stel som en pinne och med oförmåga att fokusera på fler moment än ett, gör hela processen smärtsamt omöjlig. När jag fokuserar på fötterna så blir händerna lidande och tvärtom.
Min rotationsteknik är inte bara felaktig. Den är också långsammast i hela världen.
Jag kommer på mig själv med att kasta iväg kulan som en snöboll och får en till-
sägelse av min tillfälliga tränare, som dock fortsätter med uppmuntrande tillrop.
- Bra, nu börjar du hajja det, säger Helena med jämna mellanrum.
Vi fortsätter att nöta på tekniken och turas om i ringen. Helena Engman stadigt runt 15 meter, jag betydligt kortare.
För en novis verkar hennes teknik helt oklanderlig. Det går snabbt och rotationen
utstrålar kraft.
- Du verkar verkar vara i bra form just nu, påpekar jag.
- Jag är alldeles för ojämn, det är mitt stora problem, men jag jobbar på det, svarar Helena.
Inför uppdraget på LF Arena hade jag satt upp ett mål med min kulstötardag. En skamgräns som måste passeras.
Fem meter.
När en timme har passerat mäter Helenas tränare och pappa, Kurt Engman, min stöt med några snabba kliv.
- Det här var nog drygt sex meter, bravo Stellan, säger han och jag känner mig
under ett snabbt ögonblick lite smånöjd med insatsen.
Jag kommer på mig själv med att fundera på att jag
i framtiden kommer att se på kulstötningen med helt
andra ögon. Visst har jag
vetat om att det handlar mycket om teknik, men inte att den hade så extremt stor betydelse.
Jag sätter mig ner på huk och hämtar andan medan Helena fortsätter att stöta.
I tanken är jag plötsligt tillbaka på gården hos morbror Erland. En liten parvel som precis ätit kakor och druckit saft springer ut på gården.
En svart tung kula som stöts och ett resultat som mäts med korta steg.
En klumpig glidteknik
i sommarvärmen ackompanjerad av surrande insekter och fågelkvitter.
Min resa bland minnesbilderna stannar upp när jag hör Helenas frågande röst.
- Vad tycker du, ska vi fortsätta?
Jag skakar på huvudet och bekräftar det alla närvarande redan insett.
- Det räcker nu, jag blir aldrig bättre än så här.