En lång väg till framgång

Angelica Brage hade lagt upp hela sitt liv kring den där tävlingen. Det var hennes sista år som junior och världsmästerskapet i Tjeckien skulle bli sista chansen att ta det där guldet hon så gärna ville ha. Den senaste hade varit en enda lång förberedelse inför dagarna i Pilsen. Under nio månader hade hon bara haft två vilodagar i rad en enda gång och när hon packade väskorna inför avfärden kände hon sig trött. Men det skulle bli ännu värre. En bit in på juniorvärldsmästerskapet var hon riktigt slutkörd och tanken slog henne, "bara jag är klar med det här, sedan skiter jag i allt". Verkligen kom ikapp
När det var över kände hon sig helt tom, nästan apatisk, och alla drömbilder hon hade målat upp på förhand blev till något helt annat i verkligheten. När hon satt på bussen på väg hem från tävlingen, någonstans mellan Pilsen och Prag kom verkligheten ikapp henne. Det var dagen efter att hon gjort sitt inne i tävlingshallen och i hennes hörlurar spelade Iron Maiden "Blood brothers". Brage tittade ut på landskapet och kunde inte hålla tillbaka känslorna. Tårarna började rinna längst hennes kinder och hon kunde inte sluta gråta. Lämnade allt
Angelica Brage hade hållit på med styrkelyft på allvar i drygt två år innan hon
besökte tränaren David Holmgren i Piteå. När han skjutsat henne till flygplatsen och frågat om hon inte skulle flytta upp kunde han inte tro att hon faktiskt skulle göra det. Inom en vecka sade hon upp sig från jobbet och sin lägenhet i Uppsala. För en oviss framtid i Norrbotten, utan jobb, utan familj och vänner - men med förutsättningar att lyckas inom styrkelyftningen. - Ett tag tänkte jag "är jag dum i huvudet? Vad ger jag mig in på?", berättar hon. Men sporten betydde så pass mycket att hon var beredd att offra allt hon hade i Uppsala för äventyret.
Beslutet gav henne närhet till tränaren Holmgren och promenadavstånd till gymmet. Ropen ekar
Ett och ett halvt år efter flytten och sex veckor efter JVM i Tjeckien kliver Angelica Brage innanför dörrarna på LF Arena i Piteå. Samtidigt som Piteå Hockeys A-lag smäller puckar i sargerna och deras rop ekar i hallen går den korta tjejen in i rummet under läktaren. När dörren öppnas strömmar hårdrock ut från den lilla svarta stereon som står placerad på hyllan rakt fram. I den avlånga lokalen trängs ett tiotal manliga styrkelyftare bland ställningar och skivstänger. Det är här Angelica Brage tillbringar 20 timmar av sin vecka. Malplacerad
Hon kommer direkt från åtta timmars arbete på en bank i Piteå och det är andra träningspasset för dagen. Det första körde hon igång halv fem på morgonen. I en miljö bland storvuxna och muskulösa karlar, vikter som smäller och högljudda vrål, ser Angelica Brage malplacerad ut. Den korta och 56 kilo lätta kroppen försvinner nästan bland allt skrot och adrenalin. Men hon rör sig vant bland männen och slänger käft med klubbkamraterna som blivit en viktig del av hennes liv. - Det sociala var jobbigast i början. Jag vet egentligen hur man ska hitta nya vänner när man varken jobbar eller pluggar, säger hon. Direkt reagerar en man, som står bredvid och drar på sig sina träningsbyxor, på överkroppen har han en t-shirt nedkladdad av kalk. - Du har ju oss, säger han. - Ja, det är sant, svarar Brage. Det blir lite som en familj. Jag vet vilka kalsonger du har på dig alla dagar i veckan. Båda skrattar men även om det är skämtsamt sagt är det inget snack om att det ligger mycket sanning i det. Medan Angelica Brage pratar går en man förbi och förbereder sitt träningspass. Han sparkar av sig sina "Foppa-tofflor", tar av sig sin flanellskjorta och knäpper upp sina jeans. Han står en stund och tittar sig omkring, endast iklädd kalsonger, innan han plockar upp ett par mjukisbyxor ur sin väska. Nära nedtränad
Träningslokalen används även som omklädningsrum och längst alla väggar ligger öppnade sportbagar och slängda kläder. Här tränar Öjebyns AK och det är här Angelica Brage laddade upp inför hennes viktigaste tävling någonsin. - David Holmberg har gjort alla mina program. Det gäller att vara så nära nedtränad, men inte övertränad, som möjligt, säger hon. Efter att fyra-fem mansstämmor vrålat "kom igen nu" upprepade gånger för att hjälpa en kompis till ett extra lyft kommer en stol flygandes bakom Brages rygg. "Oj, då", säger hon utan att bry sig om att undersöka vad som egentligen hände. Sedan berättar hon om tävlingen i Tjeckien. - Jag brukar alltid lägga mycket press på mig själv. Men så länge jag slår mig själv och presterar bättre än tidigare brukar jag vara nöjd. Vad de andra gör kan jag inte påverka, säger hon. - Men nu var det sista året som junior och då var det bara guld som var värt något för mig. Det var verkligen bara det som gällde. Sedan tidigare hade hon tre guld på junior-EM och ett silver på JVM. Som sistaårsjunior hade hon en chans att bli historisk och ta det första svenska JVM-guldet någonsin. Ville inte veta
Redan efter att hon tagit 172,5 kilo i knäböj trodde hon att det var kört. Hon ville inte veta hur motståndarna skötte sig och försökte bara fokusera på sin egen tävling. Trots att hon kände sig otroligt trött tog hon 100 kilo i bänkpress och 180 kilo i marklyft. Hon slog nordiskt rekord på 452,5 kilo - men var ändå inte nöjd. - När jag har läst artiklar i efterhand och sett vad jag sagt känns det lite konstigt. Jag var ganska besviken och så inne på att jag skulle försöka slå personligt rekord i varje gren, det var mitt mål. Därför kände jag mig ändå inte riktigt nöjd, berättar hon. Den 23-åriga tjejen som sitter inne i gymmet är en nybliven juniorvärldsmästare. Hon besegrade alla motståndare och uppnådde hennes mål. Men när hon berättar om den historiska insatsen minns hon en jobbig tävling - där glädjen uteblev just
efteråt. Det var först dagen efter, på en buss mellan Pilsen och Prag, som hon insåg vad hon gjort och kunde njuta av känslan. Ny vandring
- Inför mitt första EM grät jag i tre månader varje kväll när jag tänkte på känslan av att stå överst på pallen och höra nationalsången. Jag brukar måla upp och visualisera ganska tydligt för mig, berättar Brage. - När det väl blir verklighet är det som att jag redan upplevt det så tydligt i drömscenariot. Jag har känt allt redan och det blir nästan en tomhet, nästan som "var det allt?". Men det kanske inte var allt för Angelica Brage. Nästa säsong är hon senior och då börjar en ny kamp, mot ett nytt mål och fler drömmar att uppnå. - Det blir en ny vandring, och jag får börjar om efter att ha lämnat junioråldern. Tidigare har jag kunnat skylla på att jag fortfarande bara är junior men det kan jag inte länge. Nu börjar en ny resa, jag får känna att jag börjar jaga igen, säger hon.

En lång väg till framgång

Som nyfylld 22-åring bestämde sig Angelica Brage. Hon skulle flytta 80 mil norrut till den lilla orten Piteå i Norrbotten och lämnade allt hon hade i Uppsala - ett fast jobb, vänner, förstahandskontrakt på lägenhet och tryggheten. Allt för sporten.