Skidskytten Ingela Andersson har upplevt två, minst sagt, jobbiga månader.
Sedan november har K4-åkaren inte kunnat träna alls. Det har varit så pass illa att hon vissa dagar knappt har tagit sig upp ur sängen.
– Jag var helt sänkt och ingen kunde säga vad det berodde på, säger hon.
Du hade inte känt något fel innan dess?
– Jo, jag har känt mig riktigt trött sedan i slutet av september. Jag hade svårt att träna ordentligt redan då, men det blev bara värre och värre tills jag blev sjuk i november.
Vad gjorde du då?
– Jag gjorde lite undersökningar och tog lite blodprover. Man kom fram till att det troligen handlade om överträning.
När fick du veta att det kunde vara allvarligare än så?
– Innan jul fick jag veta att det kunde vara fel på hjärtat. Läkarna trodde det kunde vara en hjärtmuskelinflammation eller liknande.
Du har precis genomfört undersökningarna i Stockholm, vad kom ni fram till?
– Jag gjorde ett arbets-EKG som visade att det inte är något fel på hjärtat. Jag måste bara ge det här tid och då kommer allt att bli bra.
Hur kändes det när du fick det beskedet?
– Jätteskönt.
Hur mår du just nu?
– Jag är piggare än jag var i november. Nu kan jag leva ett vanligt liv, men jag kan fortfarande inte träna.
Du tränar ingenting?
– Nej, i dag (torsdag) var första gången på två månader som jag stod på ett par skidor. Men jag kan fortfarande bara gå fram på skidorna, pulsen drar i väg så fort jag försöker göra mer än så.
Var åkte du skidor?
– På Gärdet i Stockholm.
När kommer du att kunna träna ordentligt igen?
– Ingen kan säga hur lång tid det kommer att ta. Men jag kan nog räkna med att det tar ett halvår i alla fall.
Du kommer inte att kunna träna alls innan dess?
– Jo, men även om jag kommer att kunna träna om några veckor så kommer jag inte att kunna köra mer än en max halvtimme varannan dag. Det kommer att ta ett bra tag innan jag är tillbaka där jag var innan.
Du ska ta tillbaka din landslagsplats?
– Ja, det har jag aldrig tvivlat på under hela den här tiden.
Hur upplever du det här mentalt?
– Det var jättejobbigt först. När det var som värst var det nästan enklare mentalt eftersom jag var så himla sänkt och inte orkade göra någonting alls. Men nu när jag känner mig bättre samtidigt som kroppen säger nej är det betydligt jobbigare. Det kommer nog att bli ännu värre längre fram.
2012 var du borta tio månader med mykoplasma och nu är du övertränad, hur klarar du av motgångarna?
– (Skratt) Det (mykoplasma) var inte i närheten av det här. Överträning är så diffust, ett virus är ganska lättsamt i jämförelse. Men visst är det
jobbigt ibland.
Känner du någon som har varit övertränad?
– Ja, eller jag har pratat med folk som känner personer som har varit det.
Har det hjälpt dig?
– Nej, det är så olika från fall till fall. Jag får försöka hantera det själv.
Hur har det gått?
– Det har verkligen varit en berg- och dalbana mentalt. Ena dagen är jag så less att jag bara vill gråta och nästa dag har jag fått tillbaka hoppet och tror att jag ska kunna tävla snart igen. Och sen går det åt andra hållet dagen efter det ...
Du kan inte åka skidor ordentligt, men kan du övningskjuta på vallen?
– Jo, men jag har inte skjutit speciellt mycket.
Varför inte?
– Jag har svårt att ställa mig upp och lägga mig ner, pulsen far direkt när jag ställer mig upp. Jag kan i och för sig ligga ner och peppra skott, men det är inte så skönt när det är minus 25 ute.
Du låter ändå hoppfull på rösten, är du det?
– Det är nog bara för att jag har fått åka skidor igen. Det var roligt att känna sig duktig när man åkte om alla motionärer.
Åkte om? Du sa ju att du bara kunde gå runt med skidorna?
– Jo, men det gick inte speciellt fort för alla andra på spåret. Gärdet var nog det perfekta stället för en comeback.
Vad gör du nu när karriären står på paus?
– Jag pluggar (ekonomi) och skriver för tillfället min slutuppsats, efter den är jag klar med plugget. När jag väl kommer att kunna börja träna igen så är allt annat klart och det kommer att kännas skönt att bara fokusera på skidskyttet i några år.
Till sist, har du något mer du vill säga?
– Jag ska bli bra igen.