"Jag blev rädd för att vara ensam"

Ovetande om sjukdomens allvar, fortsatte dock Lina Andersson att träna i hopp om att den envisa hostan skulle ge med sig. Det gjorde den inte. Hon fick betala dyrt. - Jag blev sängliggande efter varje intervallpass, och det var en chockerande upplevelse, konstaterar Lina Andersson Det tog tid att komma tillbaka men Lina fick ändå göra några riktigt bra lopp i slutet på säsongen och det var viktigt för henne. Blickar framåt
Nu har det snart gått ett år sedan hon och några andra tjejer i längdskidlandslaget drabbades av eländet efter novemberlägret i Bruksvallarna. - Först blev jag sjuk efter öppningen i Düsseldorf, och sedan kom kikhostan, minns Andersson som var tillbaka i tävlingsspåret så smått först den 10 februari i år. Såren börjar nu läka och Lina, som drabbats av mycket i sjukdomsväg under sin långa och framgångsrika karriär, vågar blicka framåt igen på allvar. Det är en glad och optimistisk skidtjej som välkomnar oss till den fina lägenhet på Brunflovägen som hon delar med sin sambo och landslagets vallare, Mats Eklund, när Norrbottens-Kuriren kommer på besök. Hoppas på sprint
Över kaffe och nybakta bullar pratar vi om skidlivet som nu tar sikte på nya mål. I vinter handlar det om VM i tjeckiska Liberec och året därpå om OS i Vancouver. Lina har varit med i hetluften länge, men minst två år till tänker hon satsa. Det kan också bli längre eftersom motivationen finns kvar. - Motgångar kan faktiskt ge större motivation ibland. Man blir revanschsugen och får inspiration att satsa lite extra, säger mästarinnan. Lina har redan vunnit mer än de flesta. VM-silver efter Emelie Öhrstig vid VM i Oberstdorf 2005, och OS-guld tillsammans med Anna Ohlsson (tidigare Dahlberg) i teamsprint vid OS i Pragelato 2006. Men naturligtvis skulle det också smaka med en individuell fullträff i ett mästerskap, och då är givetvis en triumf i klassisk sprint hennes största möjlighet. Den stora chansen kommer vid OS i Vancouver, då individuella sprinten avgörs i klassisk teknik. Vid vinterns VM i Liberec är det fri teknik som gäller i det individuella sprintloppet, och där får Lina Andersson kanske mest av allt rikta in sig på att ta en plats i teamsprinten, som går i klassiskt. Raketfart
- Ja, så är det nog. Men det blir tufft att ta en plats i teamsprinten. Vi har många duktiga svenska tjejer i laget, och konkurrensen är knivskarp, siar Lina. En annan medaljmöjlighet för Lina är givetvis i stafetten, där hon i form är ett ess på en klassisk sträcka med sin eminenta stakförmåga och spurtstyrka. Ett bevis på hennes kraft och fart när det stämmer får vi bevittna när Lina kör intervaller på rullskidor från utgången av skidstadion i Östersund. Det är raketfart över hennes framfart i sex flygande intervaller. Oerhört imponerande och efteråt är också Lina själv nöjd. - Jo, i dag kändes det bra, säger hon leende. Hon hoppas att få en bättre jämnhet i sin träningssatsning framöver för att hålla sig frisk. Med långa sjukdomsperioder tidigare är det inte underligt om hennes styrka och kraft går upp och ner. Tränar mindre
Lina är medveten om detta och har i år, i resonemang med sin huvudtränaren Joakim Abrahamsson och hans landslagskollega Magnus Ingesson, lagt sig på en lägre nivå träningsmässigt än sina konkurrenter. - Jag siktar på 15 timmar i veckan, och det är en bit från de 800 timmar totalt som de flesta stjärnor når. Men numera vet jag att min kropp inte tål den nivån. Då blir jag sjuk, avslöjar Andersson som tycker att hon blivit klokare med åren. - Jag är jättenöjd om jag kan träna på och vara frisk, säger hon leende. Sambon lockade
Men Lina Andersson har också ett liv vid sidan av idrotten, där inte minst naturen spelar en viktig roll. Lina tar med oss på en rundtur i sin nya hemstad Östersund, och vi åker ut mot stadens stolthet Frösö kyrka från 1200-talet och tonsättaren Vilhelm Petersson Bergers berömda Sommarhagen. Det är vackra vyer med de lätt snöskrudade fjällen i väster. - Det är himla fint när man ser fjällen bortom Storsjön, utbrister Lina och sveper med handen mot de vackra vyerna med lätt snöskrudade fjälltoppar i väster. Lina med rötterna i Malmberget, några års boende i Piteå, och även stuga i Sörmjöle söder om Umeå, har nu blivit jämte i likhet med merparten av den svenska skideliten. Ett faktum som också inger viss oro. - Det är lite tråkigt att alla samlas här. Ungdomarna i vår sport behöver förebilder på sin hemort ute i landet, tycker Lina. Hon erkänner att det är sambon Mats (Eklund), en riktig mästervallare i landslaget, som dragit henne till Östersund. Lång väg hem
- Längdlandslaget har sin lokal för utrustning och vallor här uppe på Campus-området och det är mycket prylar att hålla koll på. Eftersom vallarna också kör bil till nästan alla träningsläger och tävlingar, är det praktiskt att bo centralt här i landet, säger Lina. Hon trivs med staden, de fina förutsättningarna för träning, och närheten till fjällen, men Lina tror inte att hon kommer att bo i Östersund hela livet. - Det är långt hem till Norrbotten, säger Lina kärleksfullt och tänker inte minst på familjestugan utanför Överkalix där hon vistats så mycket under uppväxtåren, och där hon också var och tränade före senaste glaciärlägret i Ramsau. Fiske med pappa är en given höjdare för henne. I juni lyfte hon med helikopter från Ritsem mot de feta bitarna. - Jag fick två fina fiskar. Inte så mycket kanske, men det är alltid så himla skönt att vara uppe i fjällen, tälta och fiska, slutar länets OS-mästarinnan som nu fiskar efter nya framgångar i skidspåret. Och revansch för förra säsongens motgångar.