Det är skillnad på silver och silver.
Det silver som de svenska skidtjejerna tog i Oslo-VM i går är verkligen guld värt.
Riktigt stort i en historisk betraktelse.
Faktum är nämligen att Sverige aldrig blivit världsmästare i stafett för damer. Däremot har blågult en gång tidigare tagit silver, men det är så länge tillbaka som 1962.
I OS däremot har Sverige en gång tagit guld.
Det var vid OS i Indiankvinnans dal, Squaw Valley 1960, och då fanns två norrbottniska stjärnor i laget: Irma Johansson från Kalix, och Sonja Edström-Ruthström från Luleå, som också har tre brons från OS och VM.
Sonja, som än i dag gärna tar en skidtur i Bergnässkogen när andan faller på, uppskattar säkert också det sköna stafettlopp som kvartetten Ida Ingemarsdotter, Anna Haag, Britta Johansson Norgren och Charlotte Kalla gjorde i den gräsliga dimman, "tåken" som dag efter dag lägger sitt täcke över VM-terrängen.
I det silverlaget finns minst "en och en halv" norrbottning, om man kan uttrycka sig så... Tärendös stolthet Charlotte Kalla och Ida Ingemarsdotter som har sina rötter i Tornedalen och Jarhois, men som bor i härjedalska Sveg.
Två härliga tjejer som nu radar upp VM-medaljer. Det var ett riktigt styrkebesked att de kunde komma igen och leverera på nytt efter det sensationella guldet i lagsprinten i förrgår. Det är tätt på given för åkarna, men Charlotte och Ida klarade sin återhämtning med massage och tidig sömn.
I spåret var de vilddjur på nytt och bidrog i hög grad till den högt värderade silvermedaljen.
Jag är också full av beundran för det lopp som Britta Johansson Norgren svarade för när hon fick hoppa in på kort varsel på den tredje skatesträckan. Det var rutinerat av henne att bevaka silverchansen, istället för att riskera att spränga sig i hasorna på norskan Kristin Störmer Steira
Jag tycker också att det känns bra att Charlotte Kalla i det utgångsläge hon befann sig inför slutsträckan, med ett stort gap fram till suveräna VM-drottningen Marit Björgen, inte behövde plåga sig och bränna all kraft hon har med tanke på den kommande tremilen på lördag.
Nu får olympiamästarinnan njuta av sitt VM-guld och VM-silver i lugn och ro och ta sikte på ännu en medalj på tremilen.
Den tror jag definitivt hon är kapabel att ta i dagens stabila form. Då får hon tävla på sina älskade skateskidor (utan större risk för vallamissar) och på en krävande bana som kan ge tidigare utslag än vanligt i masstarter.
Kan hon bara bemästra sin taktiska förmåga, som fallerat ibland, och undvika övertändning så kan det bli medalj
i långa loppet också. Apropå taktik så lär dagens herrstafett också bjuda på ett psykologiskt spel på hög nivå och in i det sista smyger lagen med sina uppställningar i stafettdramat.
Sverige har dock sin kvartett klar. OS-guldkvartetten från Whistler. I tur och ordning åker Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner.
Jag skrev före VM att herrstafetten var Sveriges största guldchans i det här mästerskapet och det står jag fast vid, även om det finns fem-sex nationer som har kapacitet att vinna. De flesta tror förstås att Norge, som vunnit de tre senaste VM-stafetterna, ska vinna nu också med igår halskrasslige Petter Northug som spurtankare.
Men det blir en spektakulär utmaning för vår Marcus Hellner, som säkert är dynamitladdad.
I sammanhanget känns det utsökt att Larry och kompani i vallateamet nu också verkar ha fått ordning på laggarna och sannolikt kan ge sina åkare det toppmaterial som krävs för att försvara OS-guldet.
I två dagar har de svenska tjejerna haft flygande skidor och det bugar jag för.