Vilken dag, vilken pärs, vilken lycka. Den underbara gulddagen i Holmenkollen var verkligen en dag av lättnad för alla.
Tänk så oerhört snabbt det kan vända inom idrotten.
Som i en dröm lyfte guld-Charlotte och guld-Ida den sargade blågula skidskutan från bottenträsket, när det var som mest oväntat.
Jag vågade inte ens tro på medalj efter alla valladebacle och motigheter de senaste dagarna.
Men nu räddade de svenska guldtjejerna även Larry Poromaa och det svenska vallateamets ära och det känns så skönt.
Jag tyckte uppriktigt synd om ödmjuke Larry, när han hårt pressad och gråtfärdig fick gå ut och be om ursäkt för vallateamets alla missar. Nåt sånt har jag inte sett tidigare. Det är bara idrott vi talar om, men visst var sprintstafettguldet ett underbart plåster på såren som gör att även Larry kan räta på ryggen och känna stolthet.
I går flög de svenska skidorna och kanske är det en trend som håller även de kommande VM-dagarna.
Jag är så lycklig för Charlotte Kallas skull, och det var härligt att se hur hon strålade efter guldloppet, som hon faktiskt ett tag inte hade tänkt åka.
Jag tror att hon hade kunnat stå i timmar och snacka efter den sköna triumfen.
Och som hon åkte.
Viljestarka Charlotte är grym i stafetter, i kamp kvinna mot kvinna, och efter att Ida Ingemarsdotter bäddat så lysande för henne på sin sista sträcka var det en tornedalsk krutdurk som exploderade och laddade ut all kraft på sista sträckan.
"Jag tvekade inte att köra. Jag hade så mycket kraft i kroppen som bara ville ut..", utbrast hon med en övertygelse och ett självförtroende som jag inte sett hos henne tidigare.
Plötsligt åkte hon så stort och kraftfullt i den klassiska tekniken, som jag så länge velat se, och som hon har kapacitet, hjärta och lungor för att klara.
Det var härligt att uppleva och ett bevis på att vår storstjärna fortsätter att utvecklas.
Olympiamästarinnan har haft en stark press på sina unga axlar. Från sig själv och från andra, som sett henne som en given VM-medaljör efter OS-guldet i Vancouver.
Jag skrev häromdagen att jag inte trodde att Tärendös stolthet skulle lämna Holmenkollen utan en VM-medalj, trots att mästerskapsprogrammet inte är skräddarsytt för henne.
Nu är den saken i hamn och visst ska jag stå på universitetsplassen med blanka ögon och njuta i kvällningen när Charlotte och Ida kliver upp på pallen.
Nu har hon OS-guld och VM-guld och nu kan hon avslappnat ta sig an kommande VM-uppgifter.
Jag tror att hon kommer att åka i glädjeyra som avslutare i dagens distansstafett och guldet i går var säkert också det bästa som kunnat hända med tanke på den kommande VM-tremilen, där hon kan åka avslappnat och kanske ta medalj även i ett individuellt lopp.
Hyllas den som hyllas bör. Det är kanon att Magnus Ingesson finns kvar som personlig tränare för Charlotte. Han förmår lyfta henne, tekniskt och mentalt, när det är motigt och egna krav blivit hinder i utvecklingen.
Ida Ingemarsdotter, som också har rötter och släkt i den norrbottniska myllan, lyfte fram de tips hon fått av bland annat Lina Andersson
i konsten att åka sprintstafett.
Norrbotten väger tungt i VM med guld för både Hellner och Kalla och jag tror på fler medaljer. Jesper Modin hade också chansen, men tappade kraft inför sin slutsträcka. Segern gick glädjande nog till Kanada. Skönt med andra vinnarländer än de nordiska, som dominerar så stort i det norska skideldoradot.