Niklas Bäckström drar på smilbanden efter den spektakulära UFC-debuten.
Ultimate Fighting Championship (UFC) har just slutfört galan i Berlin. Organisationens europachef Garry Cook går fram till presspodiet under den efterföljande presskonferensen och meddelar att tre fighters kommer att få ta emot var sin bonus värd 50 000 brittiska pund. Det första namnet han läser upp är svensken Magnus "Jycken" Cedenblad, ett besked som möts av golfapplåder.
Det andra namnet han läser upp är Niklas Bäckström. Cook hinner knappt slutföra meningen innan Luleåfightern flyger upp ur stolen och skriker rakt ut. Ett glädjetjut som nog hördes hela vägen hem till Norrbotten.
Bäckström, som bara timmar tidigare förverkligat sitt livs dröm, försöker hålla tillbaka känslorna när en journalist frågar hur det kändes att få ta emot bonusen. Han lyckas inget vidare, utan är märkbart rörd när han förklarar att det är bra mycket mer pengar än han någonsin haft.
Bäckström och hans närmaste var nog de enda som visste hur viktiga de där pengarna egentligen var.
– Jag hade levt på existensminimum ganska länge. Jobbade deltid och hade just så mycket pengar att jag klarade mig. Det har inte varit särskilt kul att behöva låna pengar av min mamma, det är inte roliga samtal man haft med henne. Speciellt inte då det var för att jag ville följa min dröm om att bli bäst i världen på att slåss, säger Niklas Bäckström och fortsätter:
– Du jobbar mindre för att kunna träna mer och få bäst utdelning, sen drar sig någon ur i sista minuten. Det hände mig fyra gånger i rad innan den här fighten. I den här sporten får du ingen månadslön utan betalt per match, så det var jävligt skönt att få den bonusen.
Vad gjorde du med pengarna?
– Jag sparade, satte in pengarna i ett aktiebolag jag hade för fightingen och tog ut lön för att kunna träna heltid.
Knappt två veckor tidigare satt Bäckström på sitt jobb när hans kollega Matti Martinsson uppmärksammade honom om att Tom Niinimäki var utan motståndare till den kommande UFC-galan.
Bara minuter senare ringer Bäckströms telefon. Han konstaterar att samtalet kommer från hans agent Manos Terzitane. När han svarar får Luleåkillen veta att han med stor sannolikhet skulle få göra efterlängtad UFC-debut.
– Då fick jag panik. Jag tänkte: "fan, ska jag säga upp mig från jobbet? Ska jag sticka härifrån eller vad ska jag göra? Jag måste göra någonting". Jag drog från jobbet och började träna direkt.
– Det blev en massa intervjuer och det var nästan att jag inte hann greppa att jag skulle gå en match i UFC. Det var så mycket att göra. Jag hann inte ta in att jag skulle få göra det jag drömt om så länge.
Drömmen var på väg att krossas med en vecka kvar till match då Bäckström hade fått en infektion i en visdomstand.
– Jag sparrades med infektionen och vaknade upp med att min ena kind var dubbelt så stor som den brukar. En av två gånger jag gråtit av smärta. Den andra var när jag brottades med Jimi Manuwa, fick diskbråck och inte ens kunde sätta mig på toaletten efteråt.
Efter att ha besökt en tandläkare fick han rekommendationen att dra ut tanden men då skulle han inte kunna gå matchen. Vilket inte var ett alternativ, han valde därför att bita ihop och mörka skadan för UFC så att matchen skulle kunna bli av.
– Det var riktig ångest faktiskt innan tanden började bli bra men till slut gick det till sig och jag kunde träna så då blev det, ”nu åker vi till Berlin”.
Efter en kaotisk vecka är det först när Bäckström är på väg att borda flighten till Tyskland som han börjar landa i vad som väntar. När han småpratar med MMA-fightern Magnus "Jycken" Cedenblad på Arlanda släpper allt.
– Jag frågade: ”Tror du att Joe Rogan (kommentator) kommer vara där?” Han (Cedenblad) svarade: ”Ja, kanske”. Då började jag skratta och gjorde det i fem minuter i sträck. Där började det sjunka in att jag skulle gå match i UFC.
Väl på plats i Berlin, med en vecka kvar innan match, var det mycket som skulle göras. Inte bara att gå ner sju kilo för att klara invägningen. Utan även en rad andra åtaganden som att signera eventets posters, där hade Bäckström något helt annat än MMA i huvudet.
– När jag gick lågstadiet på "Björks" hade jag en lärare som hette Siv. Hon försökte förgäves lära mig att skriva skrivstil. Jag ville inte lära mig det och tyckte det var onödigt. Hon sa alltid: "Tänk om du blir hockeyproffs och ska skriva autograf och så kan du inte göra det?". Hon fick rätt, nu satt jag där och skulle skriva en massa autografer men visste inte hur man skriver skrivstil.
– Alla andra tyckte att det var skittråkigt att sitta där men jag satt bara där och skrattade för mig själv och tänkte på Siv.
Bäckström klarade sedan invägningen och där stötte han på sin motståndare.
– Jag minns att han tittade bort mycket och då kände jag att han redan var besegrad.
Det är vanligt att de som gör sina första matcher i UFC blir tagna av stundens allvar och bränner energi i onödan när adrenalinet pumpar, både innan och i början av en match. Den biten hade inte Bäckström något problem med.
Luleåfightern läser väldigt mycket böcker som inspirerat honom. Allt från samurajen Miyamoto Musashis "The Book Of Five Rings" som skrevs på 1640-talet till böcker om meditation. Kombinationen av krigare och självkontroll var också i fokus när han skulle ta klivet ut på den största scenen.
– I situationer där det är regelrätt slagsmål, som det ändå är i den här sporten, är det ännu svårare att kontrollera sig själv och sina känslor. Inte bränna onödig energi och bara ta kontroll över sin egen andning.
Men han drabbades inte av rampfeber. På hotellet där alla UFC-kämparna bodde träffade han på en av sportens största genom alla tider i George St. Pierre. MMA-legendaren föreslog att han skulle testa gå ut till ringen för att vänja sig vid strålkastarljuset.
"Du ska inte gå ut där och testa? Då vet du att kamerorna kommer vara där och där, så att du inte blir nervös," menade George St. Pierre.
Kanadensaren lyfte förmodligen på ögonbrynen när Bäckström svarade att han "inte blir nervös".
– Han (St. Pierre) sa "good luck" och då svarade jag: "luck is for losers" (skratt). Jag var helt inne i mitt "samuraj-mode", jag skulle bara in och vinna den här duellen, säger Bäckström.
– Häftigt att få träffa honom, han är ju trots allt en legendar som dessutom var väldigt trevlig mot mig.
Att Bäckström hade lugn och självsäkerhet nog för att klara sig utan legendaren St. Pierres råd visade sig inte minst under matchdagen när han gjorde sin entré från omklädningsrummet till oktagonen.
Här är Niklas Bäckström på väg in till oktagonen, helt avslappnad trots att så mycket stod på spel.
Efter att ha dansat och skämtat med personerna i hans ringhörna gick Bäckström och mötte publiken till tonerna av låten Crossroads av Tracy Chapman.
– En mäktig låt som har mycket symbolik också. Allt jag ville ha sagt, det sägs i den där låten. Den som lyssnat på den förstår vad jag menar.
–Jag går aldrig ut till tung musik utan jag vill ha en helt annan sinnesro när jag kliver in i ringen. Jag vill vara som en doktor: lugn och samlad för att sedan gå in och operera.
Han har en oerhört fokuserad blick, vissa stunder sluter han sina ögon och blir ett med musiken. Tränaren Andreas Michael hjälper honom av med ytterplaggen innan han kramar om superstjärnan Alexander "The Mauler" Gustafsson och Reza "Mad dog" Madadi som även de ingår i hans ringhörna.
Bäckström tar sedan klivet ut i oktagonen, sträcker händerna i skyn innan han går några varv. Fortfarande helt avslappnad.
– En känsla av att "fan vi gjorde det" infann sig redan då. Det var en tuff väg dit och nu var det bara dags att glänsa och visa vad man gick för. Man hade lagt ner större delen av sitt liv för det här, det var riktigt mäktigt.
När Niinimäki kliver in i ringen blir Bäckström än mer övertygad om hur det hela kommer sluta.
– Jag fick för mig att han var livrädd för mig och det med all rätt. Det här skulle inte bli kul för honom, det var lite så jag kände. Det var en utmaning i sig att kontrollera nerverna men har man gett sig fan på att man är samuraj, så har man (skratt).
När de möts i mitten av ringen för att få den obligatoriska genomgången av domaren stiger spänningen.
– Det är de längsta sekunderna i ditt liv när man går fram dit och domaren säger "touch gloves" och allt det där. Det gäller att kontrollera de där sekunderna och inte bli för taggad eller nervös. Bara vara redo, in och visa vart skåpet ska stå.
Niklas Bäckström. hade inte räknat med att hans motståndare skulle ta ner honom på backen.
Matchen är igång. Finländaren riktar några jabbar mot Bäckström som kontrar med ett par sparkar. Plötsligt händer något oväntat, redan efter nio sekunder tar Niinimäki ner Bäckström på backen.
– Jag blev lite förvånad men det gick bra.
Det är 2.38 minuter kvar av den första ronden när Bäckström dunsar i backen igen men den här gången ställer han sig upp direkt, helt avslappnad.
– Då kände jag att han var ganska nervös. Jag försökte avbryta hans andning och göra honom tröttare. Det var tydligt att han försökte kontrollera sin energi och blev lite småtrött. Jag tänkte att nu växlar jag tempo här under den sista delen av den här ronden.
Här försökte sig Niklas Bäckström spektakulärt nog på en flygande giljotin.
Bäckström försöker sig på en flygande giljotin som Niinimäki slår sig ut ur, men när de ställer sig upp igen delar norrbottningen ut ett flygande knä.
Tom Niinimäki är rejält omskakad och tv-kommentatorerna skriker rakt ut.
– Då hörde jag publiken för första gången med ett ”oooohhh” och förstod att knäet tog ganska bra.
Vad som händer sedan är något av Bäckströms specialitet. Redan tiotalet år innan fighten brukade han sitta framför tv:n hemma och strypa sitt eget knä för att träna på just det här greppet.
Han vrider och vänder om sin motståndare som hamnar i en "rear naked choke" och strypningen sitter djupt.
Bara sekunder senare ger Niinimäki upp.
– Jag stryper för kung och fosterland. Kommer ihåg att jag tänker för mig själv att det spelar ingen roll att jag har benen på fel sida, han kommer svimma när som helst. Antingen kommer han klappa eller svimma och precis när jag tänker det så börjar han klappa.
– Jag hade sett folk klappa förut men domaren missat och släppt för tidigt så att den andra tagit över. Därför fortsatte jag tills någon slet bort mig för att vara säker. Det var mycket som stod på spel, inte bara pengar utan det här var en dröm jag hade haft sedan jag var sju år gammal och såg min första UFC-match. Ingenting lämnades åt slumpen.
Här kopplar Niklas Bäckström det vinnande greppet i sin UFC debut mot Tom Niinimäki.
Bäckström är snabbt uppe på fötter, sträcker ut armarna i sidan och lyfter handen mot örat. Han går till Reza Madadi som skriker rakt ut innan de båda bjuder på en segerdans.
Att ha spenderat otaliga timmar i gymmet med en enorm målmedvetenhet fick äntligen sin stora betalning. Det var det här han hade drömt om.
– Det är någonting jag önskar att alla skulle få uppleva. Den starkaste känslan jag haft, det var fantastiskt. Helt absurt var det. De som fightades i UFC var som superhjältar för mig när jag var liten. Att själv få vara där och uppleva allting var häftigt som fan.
Niklas Bäckström var oerhört känslosam när han skulle ropas upp som vinnare efter matchen.
När Luleåfighterns namn ropas upp som vinnare är tårarna nära. Han kramar om sin motståndare innan han gör en känslosam intervju med Dan Hardy.
– Där släppte jag lite på min självkontroll och tillät mig själv att må som jag mådde. Det var ren extas, helt sjukt. Den starkaste känslan jag upplevt hittills. Folk säger att det är häftigt att få barn också, det kanske händer i mitt liv någon gång också men än så länge är det där ögonblicket mitt största.
– Det var värt allt slit, alla dagar i veckan.
Thomas ”Brocke” Bäckström var stolt över sin son Niklas Bäckströms bedrift. Här är en bild från hotellet i Berlin, bara timmar efter UFC-debuten.
Andreas Michael och Alexander "The Mauler" klappar om Niklas Bäckström efter segern.