Hon har länge varit ett av Sveriges stora framtidsnamn inom skidskyttet. Men när Hanna Öberg, Sebastian Samuelsson och de andra fick sina stora genombrott under OS i Pyeongchang upplevde Anna Magnusson, från Hemmingsmark, en av karriärens tyngsta perioder.

Kroppen var inte alls med henne och hon petades från de inledande mästerskapsdistanserna.

– Det värsta var att tvivla så mycket på sin egen förmåga, det blev så påtagligt under OS. Det var ju mitt stora mål och sen när jag väl var där så fick jag inte till det alls, säger 23-åringen.

Artikelbild

| "Jag är gladare nu", säger Magnusson.

Anna Magnusson var visserligen med i stafettlaget som vann OS-silver, men hon fick bara köra en individuell tävling. Det var distansloppet och hon slutade 37:a. Samtidigt vann barndomskompisen Hanna Öberg guld och fick sitt stora genombrott.

– Det var väl extra jobbigt på OS, men inte för att det gick så bra för alla andra. Det var mer att jag först blev petad och kände att nu är jag på OS och så får jag inte ens starta för att jag är för dålig. Det var det jobbiga, säger Magnusson.

Säsongen innan OS-året, 2016/17, upplevde Magnusson stora framgångar och karriären gick spikrakt uppåt. Men inför OS-säsongen tränade hon lite för hårt och kroppen började säga ifrån.

– Jag vill inte använda ordet öveträning, men det handlade om att jag låg på gränsen. När man är övertränad är man ju verkligen nerkörd, jag orkade ju ändå prestera ibland. Men jag tror att det handlade mycket om att jag kom från en väldigt bra säsong, var otroligt motiverad och sen blev det helt enkelt lite för tufft. Jag trodde ju hela tiden att jag tränade rätt så jag tog väl inte riktigt kroppens signaler på allvar.

Artikelbild

| OS blev inte vad hon hade hoppats på.

Anna Magnusson åkte på flera småförkylningar under inledningen av förra säsongen och kunde aldrig riktigt hämta sig, varken fysiskt eller mentalt.

– Den mentala biten är den tuffaste. Det har jag fått känna på med elitidrotten, säger hon.

Artikelbild

Hon har länge jobbat med mental träning, men efter fjolåret blev det mycket mer frekvent. Nu börjar hon äntligen känna att hon är på väg tillbaka till något bra.

– Jag jobbar med Göran Kenttä och inför den här säsongen har vi haft tät kontakt. Jag tror att det har varit jättebra för mig, säger hon.

Artikelbild

Har han varit någon att bolla med eller har det mer handlat om konkreta övningar?

– Det är väl båda delarna. När jag väl började träna igen så var hade jag en helt annan typ av respekt för träningen. Tidigare har jag bara kört på. Men under det här träningsåret har det varit en annan typ av reflexion. Det är ju något jag måste tänka på, jag måste känna efter så att jag inte gör samma sak igen. Samtidigt som jag kan sakna att bara få köra på.

Du har fått lära dig att bromsa dig själv?

– Ja, jag har tagit det lite lugnare.

Hon upplever att hon mår bättre nu.

– Det som händer när man tränar sådär stenhårt och blir jätte, jättetrött är att humöret oftast blir sämre och man får mindre energi till annat. Nu tycker jag har märkt stor skillnad på humöret. Jag är gladare och orkar fokusera bättre under träningspassen. Jag tycker att det är roligare också.

Strax före jul fick Anna Magnusson ett kvitto på att hon är på väg tillbaka. Under VC-jaktstarten i Nove Mesto sköt hon fullt och klättrade från 44:e till 14:e plats.

– Det kanske är mitt bästa lopp någonsin och det betyder jättemycket för mig. Nu vet jag att jag fortfarande kan göra såna lopp.

Hon passar på att hylla landslagstränaren Wolfgang Pichler.

– Han har stöttat mig, fortsatt att tro på mig och tagit ut mig. Vi har pratat ganska mycket också och han är väldigt viktig när det gäller att peppa mig. Men jag tycker att jag har fått bra stöd av alla i laget, säger hon.

Närmast väntar världscuptävlingar i Oberhof. För Anna Magnusson är det troligtvis stafetten på söndag som gäller.