För att par veckor sedan tog Lina Andersson beslutet efter att ha funderat ett bra tag.
Det är en lång karriär som nu tagit slut.
- Jag har hållit på med det här väldigt länge, 13 säsonger har jag åkt världscupen, och ja, jag kände att det var dags, säger hon till Norrbottens-Kuriren.
Lina Andersson har de senaste åren tävlat för Piteå Elit men hon kommer ursprungligen från Malmberget. Hon var tidigt en talang utöver det vanliga och 1999 tog hon guld på junior-VM som 17-åring. Under flera år var hon Sveriges främsta damåkare och meriterna har hunnit bli många och imponerande.
"Luftrören har blivit sämre"
30 år är egentligen inte särskilt gammalt för att vara en skidåkare, beslutet är taget på andra grunder.
- Det är flera saker som gjort att jag tagit det här beslutet. Jag har ju haft en väldigt lång skidkarriär, men sedan har luftrören blivit sämre för varje år här på slutet, säger Lina Andersson.
Under årens lopp har hon drabbats av återkommande sjukdomar som satt ner hennes förmåga.
Men hon har alltid tagit sig tillbaka till den yppersta eliten.
- Jag är jättenöjd stolt över de framgångar jag haft, att jag lyckats trots att jag varit så drabbad. Det är en styrka jag fått över åren, att lära sig sätta saker i perspektiv. Det är inte hela världen om inte idrotten alltid går den väg man vill. Det är en stor lärdom jag fått och som jag tror att jag kan ta med mig, Jag har insett vad som är viktigast i ens liv, säger Lina Andersson.
Hur kändes det att ta beslutet?
- Det kändes spännande att prova på något nytt men samtidigt lite vemodigt. Jag lämnar ju mina kompisar i laget, ja, jag kommer inte att träffa dem inte lika ofta i alla fall, säger Lina Andersson som bor i Östersund där stora delar av landslagsåkarna bor.
Hur har livet som skidåkare varit?
- Jättebra, verkligen. Jag ångrar ingenting. Det har varit ett privilegium att ägna sig åt sin hobby och idrott som yrke. På ett sätt är det väldigt styrt, kravfyllt och pressat men på ett annat sätt är det ju väldigt fritt.
Nu väntar ett helt nytt liv för Lina Andersson.
- Det blir att sätta sig i skolbänken. Jag har sökt till miljö- och hälsoskydd, säger hon.
Även om det är vemodigt att lämna elitskidåkningen så ser hon också fram emot att få göra något nytt efter många, många år i skidornas värld.
- Det är väldigt länge sedan jag pluggade senast. Det är ju en skyddad verkstad när man åker skidor, man tar ju inte ansvar för mycket. Allt är serverat på silverfat. Nej, det blir nog en helt ny tillvaro, konstaterar Lina Andersson.
Har du några planer på att bli tränare?
- Jag skulle kunna tänka mig att hålla på med barnträningar och så på hemmaplan men jag har ingen plan på att konkurrera ut Rickard och Jocke (förbundskaptenerna), säger Lina Andersson och skrattar.
Förutom alla framgångar, vad känner du att skidåkningen gett dig?
- Om man tänker på hur det var när jag var med första gången och fram till nu så har jag verkligen utvecklas. Man lever ju väldigt tätt ihop 20 personer som ska bo i ett halvår tillsammans, dela rum, ja, man lär sig verkligen att kompromissa och umgås med människor som man egentligen inte själv valt att umgås med. Man sig diskutera, argumentera och komma fram till gemensamma beslut.
Lina Andersson har alltid varit vassare i klassiskt stil men hon har även nått framgångar i den fria stilen. Just när hon blev senioråkare infördes sprint som en ny disciplin inom skidåkningen och med facit i hand var det lysande tajming.
Hennes starka stakåkning och explosivitet passade perfekt och det var i just sprint som hennes största framgångar kom.
- Det som jag är mest stolt över är OS guldet i Turin och VM-silvret i Oberstorf. Det är det jag blir gladast över att minnas tillbaka på, det är fina minnen, säger Andersson.