Rumpan smakade trä. Händerna och rösten var alla slitna efter 60 minuters våldsamt hejande. Nu stod Arne Abrahamsson kvar i ett tomt Delfinen med vattniga ögon. Han hade just sett sin skapelse ta steget upp i hockeyns finrum efter att de utklassat Hammarby hemma i ett kokande Delfinen – 5314 personer såg Torbjörn Köhler och Matti Ruisma bland många andra höja klubban över huvudet i vilt jubel. Precis som loggan på deras bröst, som skulle symbolisera precis det – vinnare. Året var 1984 och Luleå Hockey skulle nästa säsong spela i elitserien för första gången i klubbens historia. Laget som för sju år sedan bara var en suddig dröm.
– Jag stod kvar länge. Sen gick jag upp för spiraltrappan och in till kansliet. Jag måste nog erkänna att jag lipade hela vägen upp, säger Arne Abrahamsson.
En annan som var med från starten var Stig ”Stickan” Waara. Han kommer också ihåg värmen i bröstet och håren som reste sig när sittdynorna regnade in på isen och hela Delfinen stod upp och hyllade sina hjältar.
– Jag stod alltid nere vid isen vid spelargången under spiraltrappan. Just i den stunden kände jag verkligen att vi lyckats. Inte bara tagit klivet upp i elitserien. Vi hade skapat en förening från ingenting. Och just den dagen var det den största angelägenheten i Luleå - ja kanske Norrbotten, säger han samtidigt som hans mobil avbryter oss. Ringsignalen som dånar är inte så oväntat ”Muskler utav stål”. ”Stickan” ursäktar och fortsätter snabbt prata om starten. Då allt började som en tanke.
1976, en tid när ishockeyn sågs som en stor börda bland föreningarna i Luleå. Som en igel som sög pengar utan att ge något tillbaka – varken sportsligt eller ekonomiskt. Ordet var nedläggningen. Ishockeyn hade ingen framtid. Fotbollen var det Luleåborna ville ha. Två hockeyentusiaster som satt i hockeysektionerna hos IFK Luleå och Luleå Sportklubb som slogs för sin överlevnad var Stig ”Stickan” Waara och Arne Abrahamsson.
– I IFK var hockeyn den största tyngden. De var ganska stenhårda från föreningen att hockeyn ville de lägga ner. Något var tvunget att göras. Det var där diskussionerna hos började bland oss hockeytokiga i IFK. Om hockeyn skulle överleva var vi tvungen att hitta något sätt. Så jag hörde av mig till Luleå Sportklubb och Arne (Abrahamsson) som jag visste var i samma situation, säger Stig ”Stickan” Waara och fortsätter:
– Sen var det ju så att det fanns ju en del ganska duktiga hockeyspelare i Sportklubben.
– Fruktansvärt duktiga, flikar Arne Abrahamsson in och ler åt 78-åriga Stig Waara.
Arne Abrahamsson förklarar att det var viktigt från båda håll att det skulle bli ett gemensamt lag. Varken IFK Luleå eller LSK. Utan en ny hockeyförening som skulle ha siktet ställt på stora mål. Rivaliteten mellan klubbarna las åt sidan och hockeyn blev det centrala.
– På den tiden var det en stark rivalitet mellan föreningarna. Men nu blev hockeyn det viktiga. Men det blev ett stopp där. Vi fick en budget från huvudstyrelserna i Sportklubben och IFK. Och det fans inte en suck att vi skulle klara det. Vi kämpade i motströms. I båda huvudstyrelserna satt fotbollsfolket och krävde pengar av oss. Då var det nära att vi fick ge upp, säger Arne Abrahamsson.
På de första mötena, som hölls på kvällar och nätter, var det fyra till fem personer från vardera föreningen. Det dröjde inte många möten innan de hade enats om visioner, mål och strategier för ishockeyns utveckling i en helt ny skepnad. Ryktet började spridas om ett gäng tokiga hockeyfantaster som ville sätta ishockeyn på kartan i Luleå. Som ett brev på posten dök det upp en huvudsponsor (Groko AB) som tecknade ett 5-årigt avtal med hockeyföreningen som även fick namnet Groko Hockey. Beskedet om en huvudsponsor togs emot positivt av ”hockeygruppen” som var tvungen att köpa loss sig från både IFK Luleå och Luleå Sportklubb. 31 maj 1977 kunde Groko Hockey stoltsera som en egen hockeyförening.
– Vi fick helt enkelt köpa ut oss. Tack vare Grokos sponsor kunde vi borga för lån på cirka 800 000 för att köpa ut oss från båda föreningarna. Jag sa inget till frun om att jag borgat. Det var så mycket pengar. Men det löste ju sig, säger ”Stickan” och skrattar.
– Det var utifrån sponsoravtalet vi kunde räkna på att det skulle gå, det skulle inte bli lätt, men det skulle gå. Därför vågade vi borga för lånen som vi tog med Groko Hockey. Problemet kom ju sen när Groko AB drog sig ur, säger Arne Abrahamsson.
Det var redan under andra halvan på första året som pengarna slutade komma från Groko AB. Och ”Stickan” fick det ångesttyngda uppdraget att gå in och meddela spelare som Håkan Karlsson, Roffe Karlsson, Lars-Göran Niemi och Hans ”Nobbe” Nordberg att det inte kunde få sina bidrag på grund av att det inte fans några pengar. Laget spelade på den tiden i dåvarande division I.
– Det var inget tacksamt uppdrag. Men jag tror att den tidens grabbar var annorlunda. Det gjorde ingen stor grej av det annat än fråga när pengarna kunde tänkas komma, säger Waara.
Till andra året drog sig Groko AB ur. Företagets uttåg skulle visa sig vara det bästa som kunde hända förening. Namnet byttes till Luleå Hockeyförening 1979. Och profileringen som folketslag tog fart. Bilar körde runt med banderoller som löd: ”Jag älskar Luleå Hockey”, ”En vilja av stål” och ”Med Luleå Hockey mot elitserien” – som senare skulle bli ”Med Luleå Hockey i elitserien”.
Sponsorerna började sakta men säkert trilla in. Delfinen började fyllas med nyfikna supportrar. Luleå Hockeys sak blev folkets sak. År efter år gjorde Luleå Hockey plusresultat ekonomiskt, och den ökade ekonomin gjorde att det sportsliga kunde utvecklas i en takt som saknar motstycke.
– Till hemmamatcherna var det kö från alla sex biljettluckor på Delfinen till Midgårdsvägen. Alla ville åt biljetter. Så vi gjorde reklam om att vi skulle börja sälja biljetter på morgonen på matchdag. Annars hann inte publiken in innan matchstart. Det här var innan vi gått upp till elitserien, säger Arne Abrahamsson som berättar att supportrar till och med sov över i Delfinen för att få tag i en biljett.
– Det var häftigt att se. Det som började i division I med kanske högst tusen på läktarna till fullsatt bara något år senare. Det var då idén om säsongskort kom upp, säger han.
Säsongskorten blev en succé samtidigt som laget slogs om att ta steget upp till elitserien år efter år.
– Säsongskorten gjorde att vi stärkte likviditeten i föreningen. Jag har hört en historia om att en person testamenterade sitt säsongskort för att det var sådant intresse för dem. Men som sagt det är bara en historia, säger Arne Abrahamsson.
En annan viktig händelse var när styrelsen i Luleå Hockey beslutade att köpa loss 100 000 klubbor från ett konkursbo i Boden.
– Jag tror vi köpte dem för sex kronor styck. Sen sålde vi dem för kanske 30 kronor. Det var en viktig händelse för ekonomin. Vi lastade dem i långtradare och körde dem till Luleå, berättar Arne Abrahamsson.
Loggan ”En vilja av stål” och ”Våra stålmän” fick SSAB att kliva in som storsponsor i föreningen och hjälpa den att ta ytligare kliv mot Elitserien.
– Det är tack vare alla företagare, stora som små, som gjorde allt möjligt. Det blev en kugghjullseffekt. Men det krävde hårt jobb. Vi sprang från företag till företag och sålde idén om Luleå Hockey, säger ”Stickan” och fortsätter:
– Efter en kort tid var vi den ledande hockeyföreningen i länet. Och satsningen mot elitserien började verkligen ta form.
Arne Abrahamsson minns finalmatcherna mot Södertälje säsongen 1983 som Luleå förlorade med tre raka matcher. Inte heller i kvalserien lyckades Luleå ta steget upp till elitserien. Utan MODO Hockey tog den platsen, en poäng före Luleå.
– Vi var ett stolpskott ifrån elitserien. Men jag tror det var bra att vi fick ett år till på oss att växa både sportsligt och ekonomiskt, säger Arne Abrahamsson.
Och det är inte SM-guldet 1996 som herrarna ser som det bästa minnet från resan. Utan efter ett tags tänkande svarar dem båda i mun på varandra ”när vi gick upp. Det var ett kvitto på att vi lyckats”.
Året efter tog Luleå sig upp i svensk hockeys finrum. I dag 40 år sen starten är Luleå ett av tre lag som vart längst i elitserien/SHL. Bara Färjestad och Brynäs har varit längre. Båda fans med när elitserien grundades.