Jag livnär mig tillnärmelsevis på att döma skiten ur andra människor. "Njaaaaa, han får en etta. Han var kass i dag", kan jag slänga ur mig ett dussin gånger på en blåtisdag. Typ.
Som sportmänniska och kanske framför allt sportjournalist lever man, i alla fall jag, under premissen att professionella idrottare är bättre än alla andra levande varelser på denna jord. Jag vill inte tycka så här. Men jag gör det likförbannat. Denna livsåskådning – som jag vill påstå att det är – är så brutalt inpräntad i min skalle att jag tvingas bära runt på en direktslang från Alvedon-kartan till magsäcken varje dag.
Jag dömer folk i runda slängar vid 100 tillfällen om dagen. Om någon dricker kaffe, om någon inte dricker kaffe, när personen framför mig begär kvitto på sin nyinhandlade åttakronorsglass, när min nya kompis avslöjar sina gymnasiebetyg och om någon kallar LeBron James för världens bäste basketspelare. Ja, faktum är att jag dömer så förbannat mycket att jag borde satsa på en framtid som domare. Eller i alla fall presentera mig som det. Vad skulle du tycka om mig då? Är jag en lögnare? Vad tycker du om mig för att jag dömer varenda kotte jag springer på? Vad har du för åsikt om att jag knappt har några åsikter? Är jag en sämre människa på grund av min sparsamma skäggväxt? (Ja, det är jag). Och vad tycker du om att min värld formas av vad alla andra tycker?
Kom igen, döm mig. Jag vet att du vill. Kom över till den mörka sidan och dansa tveksam discodans med mig på det kolsvarta, hiphopdominerade dansgolv som mitt liv är. Här blir du idiotförklarad så fort du öppnar käften – och stämplad som dåre om du inte gör det. Här lever vi på att tycka och tänka illa och gott om varandra. Men framför allt så går vi igång på att bli positivt överraskade.
För om vi aldrig dömer våra med- och motmänniskor, då skulle vi aldrig heller kunna få den där okristligt sköna känslan av att bli motbevisade. Jag räknar exempelvis alltid kallt med att mina kamrater inte ska plocka undan efter sig när vi använder min soffa som chipsskål. Jag förväntar mig att mina kläder ska vara tre storlekar för små när jag öppnar tvättmaskinen och jag är övertygad om att Los Angeles Lakers ska förlora varenda match jag tittar och inte tittar på. Och när jag sedan får den mycket färggladare verkligheten kastad i mitt ansikte kan jag rida på segervågen i flera veckor. Vissa kallar mig för pessimist, andra för journalist.
För det är faktiskt så att ens handlingar, kläder och utseende kan säga fruktansvärt mycket om individen. Lägg märke till ordet KAN. Undantaget som bekräftar regeln är min snart internationellt erkända jambalaya. Den ser ut som avföring – men smakar som laxöring av någon outgrundlig anledning.
Därför har jag en mycket enkel uppmaning till alla er öppna och övertoleranta figurer i denna värld: Döm för bövelen!