Vikman på väg tillbaka

Anna Vikmans problem startade långt innan hon själv insåg att hon nått vägs ände. Efter Damkronornas bronssuccé i Salt Lake City 2002 började både landslaget och Anna Vikman personligen att drömma om ädlare valörer i följande OS i italienska Turin. 2004 började dock varningslamporna blinka för Anna Vikman som ändå lyckades "tråckla" sig vidare. Men 2005 blev en mardröm för den Överkalixfödda OS-stjärnan. Orsaken var överträning i kombination med en ryggskada. - Under våren vilade jag i fem veckor och drog då på mig en rejäl förkylning som satt kvar länge. Jag gick upp fem kilo i vikt, och det var inte av muskler, berättar Vikman. Tvärstopp Hon började köra ett tufft träningsprogram för att snabbt komma i form för landslaget igen. För tufft skulle det visa sig då Anna Vikmans kropp en gång för alla sade stopp. Med den efterklokes vishet har hon konstaterat att träningsprogrammet inte var utformat för henne och därför förstörde mer än det förbättrade. - Jag hoppades hela tiden att jag skulle komma i form, men insåg ganska snart att det skulle komma att ta tid, berättar Vikman.  - Det var ett jävligt tufft beslut att tacka nej till landslaget men det fanns helt enkelt inget alternativ. Hon meddelade även klubblaget Modo att de inte skulle räkna med henne denna säsong. Därför var det heller ingen överraskning att hennes namn inte fanns med i landslagstränaren Peter Elanders OS-trupp till Turin som presenterades dagarna före jul 2005. Anna Vikman blev reserven med ett stort frågetecken bakom. Men bara tio dagar före OS-invigningen fick hon en andra chans när Elin Holmlöv tvingades kliva åt sidan på grund av ryggproblem. Missade OS-semifinalen Oturen grinade dock Anna Vikman i ansiktet. Under slutspelet drabbades hon av ett magvirus som innebar att hon missade den i dag historiska semifinalen mot USA som Sverige vann med 3-2. - Så det kändes riktigt skönt att jag kunde göra några byten i finalen och känna mig delaktig. Damkronorna missade guldet efter 1-4 mot favorittippade Kanada, men vann svenska folkets hjärta än en gång. Hur värderar du dina OS-medaljer? - OS-bronset var verkligen grymt stort eftersom det då var svensk damhockeys största framgång. Men det är klart att det var ett stort framsteg när vi lyckades besegra USA i Turin. Svensk damhockey finns på allas läppar vid OS-turneringarna men faller sedan ofta i glömska under perioderna där emellan. Röster har därför höjts om att damhockeyn ska få en egen elitserie likt den redan existerande på herrsidan. Nivån på hockeyn skulle höjas och Sverige skulle på allvar kunna ta kampen om guldmedaljerna med Kanada. Och därmed skulle intresset höjas ännu ett snäpp. - Det behövs en elitserie därför att steget mellan dagens regionsserier upp till landslagshockeyn är extremt långt, säger Anna Vikman. Kan Sverige bli lika bra som Kanada? - Ja det kan vi men det krävs att det fortsätter komma fram nya talanger och att man tar hand om tjejerna och deras utveckling. Rutin? - Det krävs mycket rutin. Rutin är alltid bra. Man kan lära sig att vinna viktiga avgörande matcher om man har varit med förut. Lever i nuet Om lite drygt tre år är det dags för OS igen när Vancouver står som värd för arrangemanget. Anna Vikman kommer då att vara 29 år. I dagsläget kan hon inte säga om hon kommer att vara ett namn för landslaget eller om hon överhuvudtaget kommer att kunna spela ishockey på samma nivå som tidigare. Hon talar om att leva i nuet och att ta ett steg i taget. - Jag har aldrig känt att nu slutar jag med hockeyn, men jag kommer att låta beslutet växa fram. - Vi får se hur det blir, men jag brukar tänka att det inte är någon brådska. Bättre sent än aldrig, tillägger Anna Vikman och skrattar. Kan du beskriva hur det känns när man drabbats av överträning? - Du har en väldigt hög grad av stresshormoner. Man känner sig stressad hela tiden, man har en ständig värk och kroppen känns stum och stel. Det känns som att det låser sig hela tiden. - Även om jag vill springa fem kilometer så går det inte. Hur påverkas du mentalt av det? - Det är frustrerande och det är lätt att man blir nedstämd. Skiftgång på äldreboende När Norrbottens-Kuriren talar med Anna Vikman är det dagarna innan jul och hon beskriver formen som "bra men långt ifrån hundraprocentig". Damkronorna befinner sig på 4-nationsturnering i Finland och slipar spelsystemet inför säsongens höjdpunkt; VM i Winnipeg och Selkirk, Kanada, 3-10 april. Anna Vikman däremot jobbar skift på Mogårn, ett demensboende strax utanför Örnsköldsvik. Ett jobb som hon trivs jättebra med och som fungerar perfekt i kombination med hennes nya karriär - tränare för Svedjeholmens IF:s A-lag. Ett lag i division II NC som på sjutton spelade matcher tagit fem poäng. Två segrar och en oavgjord kan tyckas lite magert men Anna Vikman är ändå optimist. - Det här är ett lag som försvann under en säsong och nu är tillbaka igen. Vi har börjat från början och allting är fortfarande under uppbyggnad, säger hon. Glöden finns fortfarande Varför Svedjeholmens IF kan man fråga sig. Svaret är att Anna kontaktades av huvudtränaren Arne Boman som hon kände sedan tidigare och som behövde assistans. - Det är både roligt och lärorikt att prova på tränarrollen. Det är en helt annan grej att stå vid sidan om, det känns som att man lär sig nya saker som man kommer att ha nytta av som spelare. Som spelare ja. Märk väl att Anna Vikman inte på något sätt gett upp hoppet om en comeback i den blågula tröjan. Kampen för att ta sig tillbaka fortsätter och ännu finns det gott om tid. Vikman känner ingen oro för en missad säsong och kommer att ta ett definitivt beslut om sin hockeyframtid kommande sommar. - Jag försöker se möjligheterna och jag tror på mig själv när det gäller mina chanser att komma tillbaka till landslaget igen.