– Nu är man tant – nu är man 40, säger Lena Turesson och tar en klunk kaffe i solen på uteplats precis intill E-huset vid Luleå Tekniska Universitet där hon numera jobbar som projektekonom. Det är mycket som inte stämmer med det citatet.
Dels är hon inte 40 – hon är 41. Dels är hon absolut inte en tant – Turesson håller fortfarande imponerande hög klass i skogarna. Men det som den före detta idrottsikonen försöker att säga är att karriären sedan länge är över. Att vara tant menar hon nog egentligen inte – det är snarare hennes sätt att säga: Det är 11 år sedan karriären avvecklades.
2002 stod Lena Hasselström, som hon hette då och det namn som främst för tankarna tillbaka till hennes långa karriär, på toppen.
Efter flera år i den yppersta världseliten, med två totalsegrar i världscupen och en drös VM- och SM-medaljer liggandes stilla i hemmet på Björksgatan i Luleå, gjorde hon sitt livs mästerskap.
Med två guld, ett silver och ett brons kunde hon gå ut med stil.
Tolv år med mästerskap, resor och elitträning var över och Lena Turesson fick till slut det efterlängtade individuella VM-guldet (hennes två andra kom i stafett).
Men efter guldeuforin kom tankarna som drabbar de flesta idrottare som levt för sin sport i över ett årtionde.
– Jag tänkte: Vad ska man nu göra? Jag är ju ingenting om jag inte är skidorienterare. Man tänkte: Varför slutade jag egentligen? Jag visste varför jag slutade, men var det ett bra beslut? säger Turesson.
– Jag hade fortsatt om jag inte hade tagit två guld. Det är klart att jag hade tänkt på att lägga av, jag var ju 30 då. Men jag hade nog inte kommit fram till att det var rätt beslut om jag inte tagit individuellt guld. Två år till – lätt.
Så när man granskar Turessons livslinje ser man en stor dipp 2003. Ett år av grubblerier. Men samtidigt varade inte den perioden särskilt länge. 2004 födde hon hennes och maken Claes första dotter Ella. Tre år senare kom lillasystern Minna till världen.
Så den tomhet som Lena Turesson kände efter karriärens slut fylldes av något helt annat.
– När man har fokuserat på sig själv så många år, då det bara är jag och jag, blir det ett helt annat fokus. Då är det någon annan som behöver mig. Skönt att kliva ut från sig själv och engagera sig i någon annan. Och så är de väldigt fina, så klart – oftast, säger hon och skrattar.
Men idrotten har hon inte kunnat släppa. Lena Turesson säger att livsglädjen skjuter i taket nästan varje helg då hon får snöra på sig dubbskorna. Vid sidan av att ha varit en av de största skidorienterarna genom tiderna har 41-åringen hävdat sig även utan skidor på fötterna. Turesson har både under och efter sin karriär varit dominant i seniorernas damklass på hemmaplan i Norrbotten.
– Jag tycker fortfarande att det är så jäkla roligt. Det är så skönt att få göra någonting som man känner att man verkligen kan, säger hon.
Så när O-Ringen kommer till Boden var det en självklarhet att anmäla sig.
Men då kommer hon inte längre springa någon elitklass.
– Jag ska springa D40 kort.
Kort!?
– Det finns bara en anledning till det och det är att det är fri starttid. Jag hade gärna sprungit längre, men Ella ska springa D10. Då ska jag följa henne till starten och hinna tillbaka och vara vid målet. Sen ska Minna springa, hon springer inskolning och jag ska hjälpa henne med det. Sen ska Claes springa om han inte har ont i vaden, han har gubbvad. Så det är av familjetekniska skäl – enbart.
D40 kort – då måste du väl gå för segern?
– Nja. Det är ett tag kvar innan tävlingarna börjar. Sen vet jag inte vilka som är anmälda i den klassen... så topp tre måste väl vara målet.
Då O-Ringen drar i gång kommer livslinjen skjuta i taket – precis som det brukar göra när Turesson är i sitt rätta element. Men det finns två tillfällen då det inte varit lika roligt med idrotten. Dels den tunga perioden som Turesson hade i början av 1990-talet, då hon till och med blev petad från VM-truppen. Och sen finns det en punkt 2012 som den flerfaldige världsmästaren kallar för "Petters rygg".
Den gången tog Turesson rygg på en otränad, pensionerad orienterare från Norrbottens-Kurirens sportredaktion på sprint-DM i Älvsbyn. Det skulle senare visa sig att den vägen som just nämnde sportreporter, som Turesson hade sprungit i kapp med en minut och som hade en exakt samma kontrollsträckning, hade tagit stred mot reglementet. Turesson vann tävlingen stort – men valde sedan att rapportera hennes misstag till tävlingsarrangören.
Hon blev diskad – det samma för den löpare som hon så godtyckligt tog rygg på över en tomtmark.
– Jag tror att jag har blivit diskad på två tävlingar i hela min karriär och det där var den ena, säger Turesson.
Hon accepterade att hon gjort fel – men inte att det skulle vara fel.
– Det såg inte ut som en tomt, det gjorde ju inte det, säger hon.
Nej, nej, nej. Det är ingen tomt. Det där är påhitt.
– För att....Hade det varit mer tomtlikt hade jag köpt det. Men det var en allmänning tyckte jag.
Precis.– Sen kände jag att jag var tvungen att komma i kapp dig där. Det var uppför och allt, då tar man dåliga beslut i bland. Men du ledde mig in i fördärvet, helt klart.
Det misstaget gör hon inte om igen. Med det i åtanke har nog Turesson en ganska stor chans att hävda sig i O-Ringen. Och därmed lägga ytterligare en tung seger till meritlistan. Karriären må vara över – men det finns mycket tävlingsjävel kvar i Lena Turesson.