Höstens mästerskap i London kommer att skilja sig från Ingela Lundbäcks debut i Peking för fyra år sedan. Den gången blev hon närmast chockad över uppmärksamheten och intresset som mötte henne och alla andra idrottare. Innan hon landade i den kinesiska huvudstaden hade hon på sin höjd skrivit fem autografer. Nu fick hon göra det varje dag.
Och från att ha tio personer på läktaren spelade hon plötsligt inför en publik på 6.000. Ljudet från läktarna dränkte ljudet av bollstudsen och coachens röst.
- Man var som en idol och det är man ju inte riktigt van vid, säger Ingela Lundbäck och skrattar.
Hennes debut i Paralympics bevakades av television och visades live på TV-
skärmar över hela Peking.
- Sedan är allting runt i kring matcherna så mycket större och annorlunda på ett Paralympics. Bara att ta sig till hallen tar längre tid än man är van vid och allting är så organiserat med träningstider, transporter och säkerhetskontroller.
En annan trygghet
När hon den 25 augusti reser till London så är det med en helt annan trygghet än i Peking. Nu vet hon vad det handlar om att tävla i världens största mästerskap för funktionshindrade.
Då för fyra år sedan blev det respass i gruppspelet. Den här gången är
förhoppningen att det ska räcka ända till en medalj.
Hon är tjänstledig från jobbet som administratör på Byggnadsarbetareförbundet från 2 april till 10 september och får elitstöd för sin satsning från Riksidrottsförbundet. Ett stöd som
ligger runt 150.000 kronor och bland annat innefattar två läger i Kina. Hon är dock kritisk till handikappidrottens status. Ingela Lundbäck är 37 år och inledde sin karriär som bordtennisspelare för åtta år sedan. Hon har tävlat både i Sverige och utomlands och märkt en stor skillnad i synsättet på
handikappidrotten.
- I till exempel Frankrike och Australien så får handikappidrotten mycket större utrymme. Om man i Sverige sammanfattar dagens tävlingar i Paralympics på en halvtimme så sänder dem länderna flera timmar per dag.
- I många länder så kan ett EM-guld innebära 500.000 och lön varje månad fram till man dör. Vi i Sverige får noll spänn, absolut ingenting. Vi har inga sponsorer heller men det är inte så lätt att få när man aldrig syns. Men jag är tacksam för elitstödet, inför Peking var det jobba och jobba in i det sista.
Svårt att hitta sparring
När Ingela Lundbäck började med bordtennisen 2004 var hon en av flera som tränade tillsammans i Luleå. Nu är hon helt ensam och har problem att hitta en sparringpartner. Tränarlösningen heter Christian Lönnqvist, division I-spelare från Västers BTK, som studerat i Luleå och nu väntar på att sambon studerat klart. Sedan är det oklart om han stannar eller flyttar. Ingela Lundbäck hoppas givetvis på ett fortsatt samarbete.
- Han tränar även Luleå pingis och det känns bra att kunna ha en personlig tränare. Annars hade jag inte haft möjlighet att kunna göra den här satsningen. I Luleå finns för få pingisspelare för att det skulle kunna vara möjligt.
Hektiskt schema
För att få variation på sparringen så åker Ingela Lundbäck på träningsläger och just den här sommaren går till historien som en av de mer hektiska i hennes karriär.
· Kina, träningsläger 1-11 juli.
· Luleå 16-18 juli, träningsläger med coachen Robert Svanberg på plats.
· London 20-29 juli, pre-camp/träningsläger.
· Stockholm 9-14 augusti, tävling/träningsläger.
· London 25 augusti, avresa till Paralympics 2012.
Det var för 15 år sedan som Ingela Lundbäcks liv förändrades. Sedan födseln har benen i hennes fötter växt ihop och när hon blev vuxen kom problemen som innebar att hon tvingades till en operation - som misslyckades. Ingela Lundbäck som idrottat hela sitt liv, bland annat med fotboll, blev beroende av rullstol och mådde väldigt dåligt en lång period av sitt liv.
- Jag kände mig så nere då och var hemma och sjukskriven i fyra år. Men sedan hittade jag tillbaka till idrotten och glädjen igen.
Skrämmande tanke
Hon har haft stora problem med smärtorna i fötterna och en specialistläkare vill att hon ska amputera benen. Men en annan läkare är av motsatt åsikt och nu är det upp till Ingela själv att ta det slutgiltiga beslutet.
Hon har dock lagt det åt sidan för att orka med ett diskbråck i nacken och
växande smärta i händerna. Ingenting ska få stoppa henne från att prestera sitt yttersta under Paralympics. Ingela berättar att hon kan koppla bort en del av smärtorna medan hon spelar för att ta den kampen fullt ut efter matcherna.
- Men det kan jag ta för då har jag i alla fall haft roligt.
Hur problemen med händerna kommer att påverka henne i framtiden är det ingen som vet.
På frågan vad hon skulle göra om det en dag visar sig att hon inte längre kan spela har hon inget svar.
Det är en tanke som skrämmer.
- Skulle pingisen försvinna så hade det inte varit kul att leva. Jag lever för den och det är det roligaste i mitt liv, säger Ingela Lundbäck.