Tisdagsreportaget: Tränarjobbet blev hans liv

Mikael Johansson är inte någon unik person. Det finns många, många som honom runt vårt avlånga idrottsland ? män och kvinnor som, mer eller mindre, vikt sitt liv åt idrotten. Inte för sin egen skull ? utan för att leda andra. Det som dock gör Mikael Johansson till lite mer speciell i sammanhanget är att han så tidigt valde att vika in på ledarbanan. ?Inget svårt val? Redan som 16-åring tog han hand om ett pojklag födda 1976 i Vråken Basket vilket betydde att den egna spelarkarriären tog ett hastigt slut. Vråkens A-lag fick, helt sonika, klara sig utan Mikael Johanssons tjänster. Hans egna träningar och matcher krockade nämligen med pojklagets. ? Det var inget svårt val. Jag kunde inte svika alla andra för mig själv. Jag har inte funderat närmare på det. Det är väl bara så det ska vara. Det tycker i alla fall jag, säger Johansson och ger därmed en direkt bild på vad han är för människa och vilka ledarfilosofier som han anammat och driver. ? Den enskilde blir aldrig större än gruppen men det måste alltid finnas plats för individen. Alla är vi olika och det måste få vara så. Men det får aldrig handla om att vinna nu på bekostnad av utvecklingen av spelarna. Du måste våga se det långa perspektivet och det är inte alltid så lätt med all påverkan du utsätts för. Inte minst av föräldrar. Slumpens skördar Mikael Johansson menar att det i många stycken är slumpens skördar att han fortsatte som basketledare. Saker och ting ramlade mer eller mindre på honom. Efter fyra år som ledare för Vråkens killar var det dags att gå vidare. Det blev flytt till Växjö för studier men även där en hel del ledarjobb på kvällarna. Sedan ringde kompisen från Vråken ? Tommie Hansson. ? Jag var färdig i Växjö och Vråken hade ett lag ledigt. Det var flickor-88 och Tommie frågade om jag hade någonting speciellt för mig den vintern. Och på den vägen är det, skrattar Johansson som jobbade på i Vråken med flickor -88 och flickor -91 innan Södertälje lockade ner honom. För att träna och coacha killar. ? Det var intressant men det blev ju bara en kort tid. Drygt sex månader. Sedan dök ju jobbet på BG upp och det var inte mycket att tveka om. Det var verkligen något som lockade mig. BG står för Basketgymnasiet som stod för en drastisk personalförändring i och med att trotjänaren och basketoraklet ?Jampa? Eriksson skulle lämna för pensionering. ?Jampa? hade varit skolans ikon sedan den grundades och alla som har lite hum om basket i länet och i Luleå har någon gång hört coach Erikssons namn nämnas. Eller stött på honom i någon idrottshall. Någonstans eller överallt. Alltid lika entusiastisk och lidelsefull. Mikael Johansson skulle alltså ta över efter en levande legend. Någon som dock inte bekymrade honom direkt. ? Nej, det är samma sak här. Alla är vi olika. Visst kommer ?Jampas? ande alltid att vila över skolan och vårt arbete men det är bara inspirerande. Han är fortfarande hit, kommer med råd och rön och vi diskuterar hela tiden fortsatt utveckling. Mikael Johansson hade Georg Andersson som sin tränare Vråken och det var Andersson som ledde in honom på de första stapplande ledarstegen. Då var han 15 och fick visa övningarna som Andersson körde med laget. ? Kanske såg han att jag hade något speciellt.... Nej, skämt å sido så var nog det där en del av slumpens skördar också. Men visst har jag Georg att tacka för en hel del. Det var inte surt att lägga av att spela? Du kanske var en blivande stjärna..? ? Nja (skratt), jag vet inte det. Till alla jag tränar brukar jag köra med att jag hade blivit hur bra som helst men jag måste nog avslöja att division II hade nog varit min nivå. Jag tränade otroligt mycket och levde på det mer än talang. Fotboll, exempelvis, var jag helt oduglig i (nytt skratt). Tränar även Stars Hur som haver. I dag sitter Mikael Johansson på Basketgymnasiet där han får jobba på i många stycken ett nytt sätt än tidigare. Men Johansson har också andra uppdrag. Han leder också Luleå Stars utvecklingslag som kör ett träningspass extra varje vecka för de som vill ? och kan. Plus Regionslaget för flickor födda 1986/87. Det är en del i den talangutveckling för unga tjejer som Johansson i många stycken ligger bakom och de som kan sin basket menar att Mikael Johansson är det stora hjärtat och hjärnan bakom den boom som dam- och tjejbasketen upplevt i Luleå de senaste åren. Själv har han en mycket blygsam uppfattning om sin egen roll i den utvecklingen. ? Visst har det kommit fram mer tjejer och det är, självklart, oerhört kul. Men det är många, många som jobbat och jobbar hårt och målmedvetet med detta. Jag är bara en liten del, konstaterar han. Mikael Johansson hade ingen erfarenhet av skolundervisning innan han kom till basketgymnasiet men har snabbt kommit in i sin nya roll och sitt nya arbete. Bosse Tano har jobbat på BG under de sista tio åren och han säger så här om sin nye arbetskompis: ? Vi hade haft väldigt liten personalomsättning och var trygga i vårt sätt att jobba. Därför var det väldigt viktigt att vi fick hit rätt person. Micke har en syn på ungdomar både idrottsligt och allmänt som bygger på ärlighet, rättvisa och mänskliga aspekter. Dessutom är han en kompetent baskettränare som ?ser? ungdomarna. Själv tycker han att han hittat sin position rätt snabbt. men visst finns det en del problem. ? Mitt sätt att jobba med ungdomarna verkar fungera. Det är mycket svårare med kontakterna med Riksidrottsförbundet och skolan, exempelvis. Men jag lär mig eftersom. Jag har ju bra lärare. ?Tjejerna vill vara mer korrekta? Mikael Johansson har ägnat största delen av sin tränargärning år tjejer. Hur ser han då på skillnaderna mellan att jobba med tjejer kontra killar..? ? Tjejer vill vara mer korrekta hela tiden. Det är viktigt för dem att göra allting rätt. Yngre killar leker gärna lite Jordan och de har sämre tålamod än tjejerna. Att stå och nöta är mycket svårare för killarna. De har mer spring i benen. Hur ser du på toppningsproblematiken..? ? Jag blir upprörd varje gång jag ser eller hör talas om det. Det finns ingenting som rättfärdigar detta. Ingenting. Om någon inte kan träna lika mycket som de andra. Ska de då få spela mindre? ? Nej, nej. Tvärtom. Det kan finnas massor av skäl att de inte kan. Läxor eller annan idrott är bara två exempel. nej, de som är lite svagare blir bättre att spela med de som är lite bättre. Och de som är bättre utvecklas också för de måste tänka efter, anpassa sig och t-a a-n-s-v-a-r. Det gör alla bättre i det långa perspektivet och det är i detta man måste tänka. ? Vissa unga spelare har drömmar. Andra har inte börjat fundera överhuvudtaget. Det är ingen mening att vinna nu om inte spelarna utvecklas. Har du något motto eller ordstäv som du följer? ? Jag brukar säga ?att du ska aldrig offra spelarna i nuet för vad de kan bli i framtiden?.