Jag hade slitit ganska länge med en krönika om att folk inte kan hantera sociala medier.
Men sen insåg jag en sak – så mossig är inte ens jag.
Jag kan inte publicera det här.
För vem är jag att säga vem som gör rätt och vem som gör fel i ett fenomen som är utanför allas kontroll.
Jag hade tänkt peka på hur så många tror att twitter är som ett stort svart hål, där alla deras udda och i bland rent idiotiska små meningar och bilder bara försvinner ut i tomma intet.
Där behöver de inte ta ansvar för någonting de sagt eller skrivit, det är ju ändå bara en tweet.
Det är inte på riktigt.
Så efter det resonemanget, som var invecklat, hade kvällsskiftarna på jobbet börjat trilla in på redaktionen.
Jag kände mig ändå ganska nöjd med hela harrangen om sociala medier i dag är mer publikt än att stå med en megafon på stan och skrika ut sina åsikter.
Ja! Där fick jag till det!
Vi hade som vanligt ett kortare planeringsmöte på jobbet.
Sen gick jag tillbaka till min text för att sätta dit knappen ordentligt på min superkrönika om twitter, facebook och liknande.
Men när jag läste den för att komma in i flödet igen – då slog det mig.
Varför skulle jag vilja få folk att sluta släppa på tyglarna?
Med det sagt så menar jag inte att jag vill se en massa personangrepp och hets mot folkgrupp. Ingen mobbning av någon form. Näthat är bara idioti. Det kommer jag aldrig försvara.
Bara för några månader sedan skrev jag en krönika om att äldre, lite plumpa sportreportrar, var tvungna att hänga med sin samtid.
Att kalla någon för svarting är inte längre okej.
Men i det här fallet jag tror banne mig att jag höll på att låta samtiden springa mig förbi, medans jag själv stod kvar i 2005 när allt nytt runt det som vi nu kallar sociala medier var satans verk.
Jag kan sitta och betrakta utifrån, som den nätparasit jag är, och döma människor som lägger upp bilder på sig själva i pinsamma situationer.
Lägger du upp en bild från gårdagens fest där du är så full att du knappt kan stå, misslyckas med att dricka vatten ur vattenkranen och håller på att tappa alla kläder – då får du göra det.
Sen om jag, som i min ursprungliga krönika, tyckte att du sabbade trovärdigheten för dig som person genom att kasta ut en bild i rymden som alla kan få tag på – så är det okej.
Gör det bara.
Jag behöver inte tycka om det, men skadar det mig?
Nej.
Vi gnäller ofta på att det är alldeles för sterilt i Sverige.
Jag är en av dem som tycker att folk, i synnerhet idrottare, kan vara lite mer öppna.
”Vi måste upp i nivå”, ”Spelar vårt spel”, bla bla bla. Ni vet redan.
Så vi får väl bara njuta medans twitterbubblan varar. För här öppnas det, på alla fronter.
När jag skriver det här är klockan 16.10.
Det tog lite tid, men jag gick ändå i mål.
En kort terapi för mig själv – jag har inte längre lika mycket moralpanik som jag hade klockan 15.
Skönt. Nu går jag och tar en kaffe.
Vi hörs om sex veckor.