Det är dimmig morgon, ledigvecka. Måste bara ut och motionera, för nöjet och för hälsans skull. Det dåliga samvetet gnager. Turerna måste bli mer regelbundna.
Jag har mina slingor. Väljer turen Rosvik–Trundavan tur och retur. Nio kilometer hemifrån.
Det regnar häftigt och jag byltar på mig ett regnställ. Inte optimalt för en långpromenad – men bara att gilla läget.
Power walk säger dom i Amerika. Stavgång säger jag, och det känns rätt. Träningsskor.
Traskar iväg och tar samtidigt ett litet grepp, som vi säger i journalistkretsar: Jag tar promenaden som utgångspunkt för min Slutsignal, lördagskrönikan denna vecka, och slår därmed två flugor i en smäll.
Jag hinner bara hundra meter så träffar jag grannen Bosse som bökar med sin trädgårdsbelysning. Slutet på november och fyra-fem grader varmt i regnet… Gräsmattorna har börjat lysa gröna igen. Vi pratar klimat och framtiden. Vart är vi på väg..?
– Bedrövligt att inte USA och Kina också är beredda att hoppa på klimattåget vid EU-mötet i Köpenhamn i december...
Jag har trott bättre om Obama.
Vandrar vidare efter Kajvägen och passerar snart bron över Rosån. På håll ser jag att svanar fortfarande flyter omkring på vattnet nedanför Bentaedet.
Förmodligen har väl också deras inre almanacka kommit i olag..?
Möter Karl-Erik som vinkar glatt i sin silverfärgade Suv när jag trycker stavarna i asfalten och i god fart, tycker jag själv, travar på längs Trundövägen.
Passerar avfarten till blomstertanten, Yvonne, som i alla år sålt perenner och sommarblommor till oss bybor och annat löst folk.
Det är lite trafik mitt på dan och jag drar i mig härlig, frisk luft. Tankarna rör sig kring förra helgens sport. Luleå Hockeys lördagsmatch mot Frölunda. Jag satt precis bakom målburen med yngsta barnbarnet i famn. Vi fick se fantomspel av Anders Nilsson i kassen och skridskoeleganten backen Johan Fransson när han är som bäst. Men varför alla pinsamma bortamatcher mot Skellefteå?
Våra fantastiska OS-hopp Charlotte Kalla och Marcus Hellner kör också nya race i skallen och det går fort vill jag säga.
Kommer in i Trundavan, en liten by. Bara några gårdar. Når vändpunkten, vägen till Långviken, Vallen. På andra vägsidan skylten som bekräftar läget: Trundön 5, Rosvik 4.
Fortfarande pigga ben, samma väg hemåt.
Det lyser i fönstret hos min kollega från gamla Kurren, Kjell, som tydligen byggt sig ett nytt älgtorn hemma vid lilla röda huset som liknar ett gammalt krontorp från min barndoms hemtrakter i Västerbottens inland. Jag gissar att tornet ska fraktas ut i skogen till nästa års jakt.
Lite längre fram passerar jag den lilla bäcken genom Trundavan. En liten bäck, där det dock går upp stora gäddor på våren. Förr många år sedan kom jag förbi där när några ungpojkar ivrigt satte huggkrokar i sidan på krokodilerna.
Traskar på och försöker öka tempot ytterligare ett snäpp. Känner att kroppsvärmen stiger, och så det förstås ska vara om promenaden ska ge något.
Snart hemma möter jag en upprörd Sven-Erik med sin finnspetstik. Han ryar över vägen sin frustration över bilister han möter som inte bländar av.
– För dj-ligt, får dom inte lära sig sånt på körskolorna numera, frågar han sig med all rätt.
Hemma på villabron känner jag
mig nöjd.
Jag kom mig ut och mår
genast lite bättre.