Slutsignal: Paniken spred sig på toan i Sjulsnäs
Kuriren sätter punkt för sportveckan som gick med en krönika signerad av Niklas Berglund.
Men som den besvärlige vikarie jag är har jag fått lov att gå längre tillbaka i tiden än så.
Den berättelse jag tänker dela med mig av utspelade sig nämligen i fjol sommar. Jag var "stand-in" för redaktionens semesterfirare. Den här dagen hade jag fått det ärofyllda uppgiften att åka till Piteå och träffa hockeymålvakten Peter "Pekka" Lindmark. Det skulle bli ett tisdagsreportage om hans nya liv utanför rampljuset, som vaktmästare i Sjulnäs.
För en 19-åring som jag kändes det häftigt. Trots vaga minnesbilder från hans aktiva karriär var det inte svårt för mig som inbiten hockeyfantast att förstå att jag skulle möta en levande legend. Tillsammans med fotografen Linda Vikström satte jag mig i bilen och vi styrde kursen mot Infjärden där "Pekka" skulle möta upp vid sin arbetsplats. 45 minuter senare var vi framme och där stod han - målvaktshjälten med dubbla VM-guld på meritlistan. Med ett rejält handslag hälsade han oss välkomna och visade oss sedan in i ett kansli där vi kunde sitta och prata. Utanför föll regnet. Innan vi satte igång var jag dock tvungen göra ett toalettbesök och "Pekka" pekade på en dörr en bit längre in i huset.
Jag gick in, låste, gjorde vad jag skulle och tvättade händerna. Så långt allting väl. Det var när jag skulle ut igen problemet uppstod. Jag vred om låset och tryckte ner handtaget - fortfarande låst. Jag försökte igen med samma resultat. Sakta började paniken sprida sig när jag insåg vad som hade hänt, mest på grund av det pinsamma i att bli inlåst på en intervju. Skulle jag behöva skrika och göra mig till åtlöje för att ta mig ut? Nu låg toaletten i en avskiljd del av huset så det skulle inte hjälpa hur mycket oväsen jag än förde. Då kom jag ihåg min trogna följeslagare, mobiltelefonen, som jag bar med mig i fickan. Bläddrade febrilt i telefonboken efter Lindas nummer. Det fanns inte. Däremot hittade jag ett annat. Ett bekant nummer som jag ringt tidigare under dagen för att meddela att vi var på väg. Ett nummer som tillhörde "Pekka".
Men jag kunde väl inte?? Jodå, stoltheten fick kliva åt sidan för nöden.
Jag harklade mig lite försiktigt och försökte komma på ett sätt att inte låta dum. Hur skulle jag formulera mig?
Nåväl, till verket skred jag. Signalerna gick fram och på den tredje...
- "Pekka", svarade en röst.
- Eh...jo, hej. Det här Niklas Berglund på Kuriren.
- (tystnad). Jaha..?
Det var det här som jag gruvat mig för.
- Jo, det är så här att...så här att...jag tar mig inte ut från toaletten.
Ett par sekunders tystnad följde och sedan ett högljutt garv.
- Han tar sig inte ut från toaletten, meddelade "Pekka" fotografen Linda som satt bredvid och ett nytt, ännu högre, skratt dånade i telefonluren.
Själv stod och skämdes trots att jag egentligen inte begått något fel.
- Jag kommer, sa han och lade på luren.
Det dröjde inte länge så var jag ute i friheten igen. Dörren behövde varken brytas upp eller forceras. Bara ett enkelt handtag från en vaktmästare med Lindmark som efternamn. Säga vad man vill om den gode "Pekka", men yrkesskicklig har han alltid varit. Och intervjun den blev som tur var av som planerat.
Så jobbar vi med nyheter