Min kollega Sebastian Wiklander förklarade hur hans supporterskap fungerade för mig härom veckan, på ett uppfriskande sätt.
Han älskar Hammarby. Och Zlatan.
I en konservativ supportervärld är den gode Sebastian nere med tiden.
For the times, they are a-changin, som Bob Dylan brukar säga.
När jag blev frälst i mitten av 2000-talet frågade jag inte mycket.Jag reflekterade nog inte ens i vad det var jag gav mig in på när jag tog mig an Everton som favoritlag i Premier League.
När jag svepte in mig i blåa färger och sjöng lovsånger till spelare som Dixie Dean, som lagt ned sin karriär typ samtidigt som min mamma föddes, kändes det äkta.
Så förväntas man att göra.
Jag träffade en likasinnad, Everton-såld grabb i våras.
Han, liksom jag, hade börjat följa laget efter att Nicklas Alexandersson gjort en katastrofal sejour i klubben.
Han frågade vem min favoritspelare var. Jag svarade Tim Cahill.
Han suckade, gav ett lite lätt nedlåtande skratt och bara konstaterade att jag inte visste vad jag pratade om.
”Men Dixie Dean, då?”, frågade han halvt spydigt.
Jag frågade: ”Man han spelade typ på 40-talet. Vet du ens hur han ser ut?”
Jag tror inte han visste det. Han hade definitivt aldrig sett honom spela. Han med all säkerhet aldrig cykelsparkat in ett segermål mot Chelsea på Stamford Bridge när killen satt i tv-soffan med chips fulla golvet.
Men det är så här vi förväntas tycka – det är så vi förväntas tänka.
Sedan jag hade blivit ett fan av Everton hade jag hunnit tänka lite själv. Jag kom nog fram till att jag uppskattade allt Dixie Dean gjort för min klubb – men för min egen del skulle han aldrig bli lika stor som den hjälte jag växt upp med, trots att han aldrig ens vart nära Deans statistik.
Vem är till exempel din favoritspelare i det svenska landslaget?
För min egen del är det inte någon i Grenoli. De var bäst då, kanske de bästa svenskarna genom tiderna.
Men vad spelar de för roll? Hur relaterar de till mig?
I början av 2000-talet fick exempelvis Manchester United en drös med nya fans från Kina.
Handlade deras kärlek om all historia, om Busby Babes eller var det den store Sir Alex Ferguson som drog Asien mot Old Trafford?
Nej. Det var David Beckham.
När Ruud van Nistelroy gjorde segermål skrek de på Beckham.
När United vann troféer skrek de på nummer 7. Det spelade ingen roll om han satt på bänken.
När stilikonen bytte regnet och rusket i Manchester mot solen och Zidane i Real Madrid – då flög också lojaliteten sydväst.
Och vad tycker då den stora, breda massan om den här typen av hattande av favoritlag?
Det fördöms å de grövsta. Det är falskt. Det är inte riktigt supporterskap.Det här visar bara på hur långt efter i utvecklingen supporterskap är.
Utvecklingen på den här fronten går lika sakta som allt annat nytänkande inom sporten.
Det är först i år som en fotbollsdomare har ett vettigt hjälpmedel för att avgöra hurvida en boll är över linjen eller inte.
Nu ser jag själv på mitt supporterskap klarare.
Jag kommer alltid bara ha ett favoritlag. Det är bara ett lag som kan förstöra hela helgen för mig – eller ett fåtal gånger, ge mig osannolikt mycket glädje.
Men jag kommer alltid vara en supporter för individer i fotbollen.
Jag önskar Luca Toni alla mål han kan få i Verona. Men skiter egentligen i Verona.
Därför att även i den mest konservativa miljön inom sport kan man tänka om.
Man får helt enkelt älska vem man vill. I alla lägen. Alltid.